Jag fångades av omslaget – det tänker jag inte sticka under stol med. Kontrasten mellan den skira framsidan och den rustika bindningen fängslade mig. Japan fänglsar mig. Har alltid gjort. Låt vara att författarinnans ålder (19 år) och det faktum att hon hoppade av skolan för att skriva vid 15 års ålder, på alla sätt talade emot romanen. Man kan inte alltid få alla rätt. Alla sålda exemplar, hyllningar och priser måste betyda någonting.
Berättelsen handlar om 19-årige Lui, en Barbie-tjej med blonderat hår, korkskruvslockar och sockersöt sminkning som en dag träffar Ama – punkaren med piercingar, tatueringar och kluven tunga. Hon fascineras av Amas kluvna tunga och vill snart klyva sin egen. Kanske skaffa en tatuering också.
Sitt yttre till trots visar sig Ama vara en snäll och ömhetstörstande älskare. När Lui inser det börjar hon att förakta honom och inleder en destruktiv otrohetsaffär med den sadistiske tatueraren Shiba, som öppet ventilerar sina fantasier om att döda henne. Med Ama och Shiba dras Lui ner allt djupare i missbruk av olika slag. Och allt djupare i en likgiltighet för livet självt.
Jag är inte pryd men kan inte låta bli att undra hur författaren kan veta allt detta om sadistisk sex. Jag tror inte jag vill veta. Visst lyckas Hitomi beröra mig, både med det vidriga och med likgiltigheten. Jag förstår dock inte riktigt tjusningen. Den är absolut inte dålig, den göra bara ont. Jag väntar mig försoning av något slag men försoningen uteblir. Känslan är frustrerande men samtidigt ganska befriande. Allt behöver inte sluta med ett klämkäckt Hollywoodslut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar