När valen blir för många

Solen skiner och jag borde väl, i ärlighetens namn gå ut och få mig lite D-vitamin. I denna mörka, snöfattiga och högst ovintriga vinter gör sig mörkertröttheten/-depressionen ständigt påmind. Att ha möjligheten att gå ut en solig dag borde sannerligen leda till att jag gör just det! Men då måste jag klä på mig.

Det kom för övrigt lite snö inatt. Nästan så att det täcker gräset men bara nästan. Inte alls tillräckligt för att åka skidor. Bara precis lagom för att reta ögat lite. Hinta om vad som skulle kunna vara. Damn vad jag avskyr ovintriga vintrar! De är så onödiga.

Jag börjar i vilket fall återhämta mig från mina förkylda tarmar (tack för det!) och känner mig nästan som en människa igen. En promenad skulle förmodligen hjälpa mig på traven men återigen, då måste jag klä på mig. Annat jag skulle kunna göra är att läsa någon av mina 3 påbörjade böcker, spela lite Zelda och komma ikapp bror igen, ta rätt på lite tvätt/disk/skräp som blivit liggandes under sjukdom. Kanske provköra nya dammsugaren?

Det finn så mycket jag skulle kunna göra så jag tror jag sitter här under täcket och fortsätter göra ingenting istället!

Ett ynkligt livstecken

Nu har jag firat både jul och nyår, jobbat däremellan, tyckt synd om mig själv som måste jobba i mellandagarna (jag skulle gladeligen vara lyxhustru!), jobbat lite efter nyår samt varit magsjuk [edit] ådragit mig förkylning i tarmarna. Jag har inte läst många sidor i någon bok och jag har spelat på tok för lite Zelda Skyward sword. I skrivandets stund sitter jag med svidande mage och tycker synd om mig själv igen. Inte för att jag är sjuk längre men för att ett och ett halvt dygn av denna förlängda ledighet gått åt till att sova och nöta på toalettsitsen, när jag kunnat spendera min tid på så många bättre saker - som att sova och spela TV-spel. En mycket bättre kombo!

Nåja, vad är en bal på slottet?

Andra halvan av långhelgen inleds med mormors köttfärssås och gamla hederliga Ghostbusters. Jag har för övrigt världens bästa mormor som kommer hit med förnödenheter åt mig och pysslar om mina katter när jag är sjuk. Världens bästa, I tell you!

Hej måndag

Så börjar vi om från början igen. Måndag och dejt med kontorsstolen. Fast idag ska jag nog höja upp skrivbordet och stå.

Senare planer är träning och städning, studera lite om den bloggare jag ska skicka mitt bokpaket till och sedan även lite ur en bok eller så. Vi får se hur mycket av detta tiden räcker till. Jag finner mig allt oftare prioritera bort läsning för nöjes skull. Det måste bli ändring på det. Läsa bör man, annars dör man!

Ormar och piercing - Hitomi Kanehara

Jag fångades av omslaget – det tänker jag inte sticka under stol med. Kontrasten mellan den skira framsidan och den rustika bindningen fängslade mig. Japan fänglsar mig. Har alltid gjort. Låt vara att författarinnans ålder (19 år) och det faktum att hon hoppade av skolan för att skriva vid 15 års ålder, på alla sätt talade emot romanen. Man kan inte alltid få alla rätt. Alla sålda exemplar, hyllningar och priser måste betyda någonting.

Berättelsen handlar om 19-årige Lui, en Barbie-tjej med blonderat hår, korkskruvslockar och sockersöt sminkning som en dag träffar Ama – punkaren med piercingar, tatueringar och kluven tunga. Hon fascineras av Amas kluvna tunga och vill snart klyva sin egen. Kanske skaffa en tatuering också.

Sitt yttre till trots visar sig Ama vara en snäll och ömhetstörstande älskare. När Lui inser det börjar hon att förakta honom och inleder en destruktiv otrohetsaffär med den sadistiske tatueraren Shiba, som öppet ventilerar sina fantasier om att döda henne. Med Ama och Shiba dras Lui ner allt djupare i missbruk av olika slag. Och allt djupare i en likgiltighet för livet självt.

Jag är inte pryd men kan inte låta bli att undra hur författaren kan veta allt detta om sadistisk sex. Jag tror inte jag vill veta. Visst lyckas Hitomi beröra mig, både med det vidriga och med likgiltigheten. Jag förstår dock inte riktigt tjusningen. Den är absolut inte dålig, den göra bara ont. Jag väntar mig försoning av något slag men försoningen uteblir. Känslan är frustrerande men samtidigt ganska befriande. Allt behöver inte sluta med ett klämkäckt Hollywoodslut.

Jag är en fattiglapp

Idétorka deluxe - det är vad jag har. Det är bara en månad kvar till NaNoWriMo och jag tänkte mig vara förberedd. Denna förberedelse har resulterat så smått i panik. Mitt huvud brukar vara en salig röra av idéer som slåss om att få skrivas ner. Faktiskt brukar det vara sådant kaos att ingenting lyckas skrivas ner. Nu - nu är det så tomt att här ekar. Nej, inte ens det. Huvudet känns som om det ska implodera över det vakuum som finns däri. Genast saknar jag mitt kaos. Jag tror jag föredrar kaos. Även om jag inte kan fånga upp idéerna och göra något användbart av dem så finns de ändå där. Som sällskap. Utan dem känner jag mig ensam. Sådär naken. Exposed. (Eller var det utan läppstift, jag minns inte riktigt).

Mitt liv känns fattigt på kreativitet. Hur vänder man en sådant trend. Det känns så sorgligt och tomt på det här viset.

Efter sommar kommer sensommar

- Välkommen tillbaka till jobbet Hanna!
- Man tackar!
- Haft en bra semester?
- Ja, absolut!
- Synd bara att du hade så dåligt väder!

*typsikt-repa-med-nålen-i-vinylskivan-skriik*

Jag vet inte vilken värld de lever i men jag har då inte haft dåligt väder. Av fyra veckor har det varit ungefär två dagar jag inte kunnat sitta ute pga dagslångt regn, alla andra dagar har solen lyst någon gång under dagen. Sedan är jag av den bestämda åsikten att även regniga dagar kan vara bra väder. Man har tid att mysa in sig i soffan med en bra bok eller film, en kopp te och katterna som filt.

Eller så kan man helt sonika gå ut och dansa i regnet. Jag är nämligen av den bestämda åsikten att vädret inte styr mitt liv. Ja - såvida det inte är över 30 plusgrader då. I sådant fall ligger jag i skuggan och flämtar. I vilket fall, är jag ledig så gör jag lediga saker. Ska jag slappa och läsa en bok så är det förvisso skönt att ligga i hammocken men jag kan faktiskt lika gärna ligga i soffan.

Man är om möjligt...

...aningen för nördig om grannens partymusik stör när man tittar på Sagan om de två tornen..!

Det blir inte alltid som man tänkt sig

I min enfald trodde jag att jag skulle få all tid i världen att läsa och blogga när nu äntligen semestern infann sig men tji fick jag. Jag kan inte skylla på att jag målat staket, rensat bokhyllan och poolbadat hos lillebror. Däremot har jag grävt ner mig i släktforskningen jag började på i höstas.

Då letade jag mig ständigt bakåt (1600-tal och jag har inte kommit längre söder ut än till Lönneberga) medan jag nu gräver i varje enskild persons liv. Det finns en hel del fascinerande levnadsöden och det är svårt att inte fastna. Patrick Süskind får helt enkelt ursäkta men Parfymen är endast kvällslektyr för tillfället. Dagtid frossar jag i husförhörsböcker och folkräkningar. Ett digert arbete vill jag påstå.

För tillfället vaktar jag dock hundvalp. En sockersöt dvärgpinschervalp vid namn Vince ligger och snusar vid min sida. Han är förmodligen inte den jobbigaste ungen man kan passa. En filt (alt. ett knä) att ligga på och kanske en solstråle genom fönstret - sedan är han mer än nöjd. Snart är det dock dags att hämta två vildingar på fritids/dagis. Det är bäst att njuta av lugnet medan det varar.

För övrigt

Jag tänkte sätta mig själv på bokköpstopp men allvarligt - vem försöker jag lura?!

Opposites attract

Vad jag borde göra:
Söka ett jobb.
Se en film att recensera.
Recensera och betygsätta filmen.
Vattna blommor.
Dammsuga.

Vad jag gör:
Skriver nonsensblogg (uppenbarligen!)
Chattar på Fejjan.
Slösurfar på Youtube.
Läser bloggar/bok/tidning.
Fönstershoppar mig genom internet.

Är det något jag kan så är det att slösa med min tid!

P.S. 23.04: Jag vattnade i alla fall blommorna tillslut.

Lite som att vakna efter en vecka i koma

Nu har jag tagit mig igenom ännu en långvecka på jobbet. Fyra dagar av tolvtimmarspass och totalt 56 timmar hemifrån. Väl hemma kallar sängen och sköna kudden. Jag är totalt ovetandes om världen utanför. Igår kom jag på att jag missat sista biten av inlämningsuppgiften på kursen jag läser. Smart! Den är ju till och med förberedd och nästan klar att lämnas in!

Idag tänkte jag ägna min försummade blogg ett par minuter. Det där med att skriva ett inlägg om dagen fungerar inte så bra när man bara jobbar och sover. Nu ligger jag 5 dagar efter och funderar på om jag ens ska skriva ikapp.

Nej, jag ska nog ta en promenad i solen istället och sen sätta mig i soffan med boken, kanske spela lite Zelda. Det brukar ta hela min lediga vecka att hämta krafter efter långveckan. Jag känner mig som människa igen lagom till det är dags att åka till jobbet igen. Det är kul..! Jag orkar inte prestera mer än nödvändigt idag. Inte göra något i onödan. Man ska akta sig för onödan!

Du fattas oss

Grattis på födelsedagen, världens bästa farfar!

Just så...

Jag lyckades! Jag rullade ur sängen på denna sidan lunch. En bragd utan dess like.

Jag har inte haft det här problemet förut. Jag har klivit upp när klockan ringt, trots att jag varit hemma och jag har satt igång med mitt jobb (som ju är jobbsök). Jag har ätit ordentligt på fasta tider. Jag har promenerat regelbundet. Jag har varit sådär duktig.

Men nu...

Jag skulle kunna sova hela dagarna om jag bara kunde dämpa den där rösten som kallas Samvetet. Det finns ingen ork. Det finns ingen lust. Det känns så onödigt. Den ena dagen den andra lik. Dessutom mår jag illa.

Nu måste jag ut. Inte åka till Maxi och köpa godis. Göra lite nytta. Jag förstår mig verkligen inte på människor som inte vill jobba! Hur är man funtad!? Idioter!

Ska sätta lite lökar idag. Påskliljor. Sen måste, måste, måste jag engagera mig. Söka. Skriva. Plugga.

Grå-grå, grå-grå

Slocknade som klubbad igår kväll. Vaknade med en gröndjävlig spänningshuvudvärk idag. Har inte alls reflekterat över att ytterdörren kanske är olåst. Det var den i alla fall, vilket jag märkte när jag skulle släppa ut katterna i morse. Typiskt obra.

Har massor att göra men vet inte i vilken ände jag ska börja. Det brukar sluta med att jag gör ingenting alls. Skulle helst av allt vilja krypa ner i soffan med min bok. Jag läser så lite i den, bara någon sida om dagen och det känns som jag mest står och stampar.

Behöver nog komma ut lite ur lägenheten för att få enerigerna att flöda. Studier i all ära men det känns inte som jag gör någon direkt nytta. Ge mig ett lager och ett gäng lådor att packa upp! Inte för att jag nu helst av allt jobbar på ett lager men där ser man banne mig skillnad på före och efter.

En tröja är en byxa är en mössa

Gaaah! Jag konstaterar att jag inte har något att ta på mig under årstiden som kommer. Allt är antingen för litet (måste ha krympt i garderoben!) eller för stort. I värsta fall lagom men trasigt. Varför är alltid kläder i lagom storlek trasiga eller urtvättade? Va? Va?!

Sorgligt nog verkar jag bli tvungen att ta från bokkontot för att slippa gå imed rumpan bar i vinter. Jag undrar vilken bok jag ska försaka.

Alla barnen har Facebook utom Siv för hon har ett liv

Jag har en add-on till Firefox som gör att att jag ute i vänsterkanten kan se aktiviteten på FB, Twitter, vissa bloggar etc. utan att behöva vara inloggad. Det tycker jag är jättepraktiskt (tror jag), i synnerhet när jag spelar dataspel. Dataspelande som inte är online är liksom väldigt isolerande.

Nu kan jag konstatera att det inte är jättepraktiskt när man pluggar online för självklart blir man indragen (med våld och helt emot sin vilja) i massor av spännande diskussioner om, ja – rosa hår och sådant viktigt. Det kommer helt enkelt få bli så att jag, min vana trogen skriver och lämnar in uppgifterna mitt i natten när alla andra sover. Att missa något på viktiga platser som FB är ju faktiskt helt uteslutet!

Sometimes even to live is an act of courage

Jag skulle verkligen behöva lite goda nyheter just nu.

Bara så.

Det där med att skriva ett första inlägg känns alltid så krystat

För att göra hela Sverige vansinnigt tänker jag säga att snart är det höst. Jag tycker de är så skönt när den heta, kvava luften blir frisk igen. Äntligen kan jag andas! Det firar jag med min sprillans nya blogg. Efter nästan 5 år med den förra känner jag att det är hög tid för lite nystart. Det passar med mina nya livs- och karriärval.

Det där lät stort! Riktigt så stort är det kanske inte. Bara nästan. I vilket fall så tror jag att det får en extra skjuts om jag kan lämna de fem senaste åren bakom mig. Det är ju faktiskt där de hör hemma. I det förgångna. Ingen idé att älta det som varit. Det är passé. No turning back, liksom! Ja – ni fattar.

Lev i nuet, fånga dagen och allt det där.