fredag 13 maj 2016

Jag rullar (inte)

När en fyller år och har gäster väntandes utanför dörren p.g.a. att en är sen från jobbet och borde varit hemma för längesen, då är det sista en vill att bil(helvetet) vägrar starta. Därför var det självklart precis vad som hände mig i veckan. Jag fyllde år (grattis till mig!) och bilen var död (fan ta den!). Den var liksom fullständigt stendöd. Jag vred på nycken och... ingenting. Absolut inget jävla någe!


Nu stod jag förvisso på jobbets parkering. Ca 800 pers jobbar här, om än inte samtidigt, så jag tänkte att snart kommer någon som ska åka hem och då kan jag få starthjälp, jag har startkablar, jag är beredo!

Vid tillfällen när jag är beredo (både beredd och redo) vill jag gärna springa på mer sympatiska människor än Johan (som självfallet heter något heeelt annat). Han hade parkerat bredvid mig och dök snart upp. Johan är en skämtare. Konversationen gick ungefär så här:

Johan: Här står du och hänger. Är det för varmt i bilen. (fniss)
Jag: Nej, bilen startar inte. Den är stendöd.
Johan: Nehej. Jaha. Trevlig kväll! (Sätter sig i bilen och åker)

Johan (eller vad han nu heter) ligger nu på stort minus. Händig som jag är(?) lyfte jag på motorhuven, kollade oljan (den var ok) och petade på några sladdar. Försökte starta igen. Och igen. Och igen. Sedan gjorde jag det enda en kan göra i ett sådant läge.
Jag ringde pappa!

Bilen? Att starta med kablar funkade inte utan den har nu fått en ny startmotor. Det är fint när en får skatteåterbäring så en kan göra roliga saker för pengarna..!

lördag 7 maj 2016

Om klåda på armarna och i skrivarnerven

Vet ni, nu när jag varit ledig ett par dagar har jag återfått lite av den skrivarklåda jag skulle behövt för längesen. Äntligen har jag kunnat sitta under markisen och skrivit så fingrarna blöder. Nå, så länge jag fått vara ifred förstås. När skrivarklådan tränger sig på skulle jag behöva gå avsides och vara frånvarande från världen ett slag, men så ser ju livet inte riktigt ut. Tydligen vill familjen att en är närvarande lite nu och då.

På tal om klåda så satt jag kan hända lite för länge i solen härom dagen. Jag brukar inte bränna mig och jag var väl insmord i solskyddsfaktor 25, så jag tänkte inte mycket på det. Döm om min förvåning när armar och bröst blossade upp i en ilsket röd soleksem! Alltså, här talar vi sådan klåda som fick mig att vilja skrapa skinnet av kroppen, och aldrig under mina (snart) 36 år har jag varit med om dess like! Av någon anledning har klådan ändå varit till hjälp, dels för att jag så klart var tvungen att sitta i skuggan under markisen och därmed såg att läsa på datorskärmen men också för att den ökade vakenheten hos skribenten i fråga (alltså mig). Jag har varit så fantastiskt trött och slutkörd, jag är det nog fortfarande, och helgerna tycks mig alltid för korta. Minst en dag varje helg går åt till att sova ikapp. Även i vaket tillstånd går hjärnan liksom på halvfart. Det susar i huvudet och suset stör tankegångarna. Det är som att suset flyttade ner till armarna och gav tankarna fritt spelrum. Verkar det begripligt?

Nåja, jag önskar att ledigheten var längre men morgondagen går åt till att fånga in katter och susa hemåt. Tiden i sommarstugan är för denna gången förbi.