Att öva sig i slalomläsandets konst kan vara samtidigt spännande, frustrerande och lite läskigt. Frustrerande för att det inte var frivilligt utan kom av det faktum att bok nummer 1 har legat på soffbordet hemma hos lillebror. Hur jag nu kunde glömma den där när den är som mest spännande och närmar sig upplönsningen är dock en helt annan historia. Spännande och läskigt har det varit för att jag så sällan utövar slalomläsning och tanken på att förlora mig i två böcker samtidig känns så främmande. Hur ska jag kunna få rätt stämning att infinna sig när jag samtidigt läser en annan bok - med ett annat stämningsläge?
Jag måste tillstå att det gick ganska bra. Kanske är det till och med lämpligt i vissa lägen. Böcker med väldigt rafflande slut brukar jag kunna ha för bråttom med ibland och kanske var det inte helt fel att bryta av den intensiva stämningen med en mer dämpad och poetisk sådan. Det är svårt att medge men jag kan ha haft fel om slalomsläsning.
Det är dock inget jag har planer på att utöva för jämnan. Det krävdes en stor portion koncentration i bokbytena och det är inte alltid jag är begåvad med sådant. Koncentration alltså. Eller är det en vanesak? Det där med bokbyte. Blir man lika smidig på att byta böcker som små barn är på att byta leksak, bara man övar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar