Ska jag vara helt ärlig visste jag inte mycket om Slakthus 5 jag började läsa. Inte mer än att den är en av de där klassiska verken man bör läsa och att frasen så kan det gå, är ständigt återkommande.
Slakthus 5 eller Barnkorståget: en skyldighetsdans med döden, som bokens hela titel lyder, handlar om mannen som överlevde Dresdenbombningarna, träffade utomjordingar (trafalmadorianer) samt lärde sig ett par tre saker om tiden. Även Vonnegut själv överlevde bombningarna av Dresden och boken är en rejäl känga till krig och meningslöst dödande.
Cynismen är fenomenal. Han dömdes till 6 månaders fängelse. Där dog han i lunginflammation. Så kan det gå. Så. Kan. Det. Gå. Underbart!
Enligt trafalmadorianerna är döden inte slutet utan bara en period i livet då man mår riktigt uselt. Livet är heller inte en serie av händelser, istället hävdar de (trafalmadorianerna) att allting händer samtidigt. Hela tiden. Bokens huvudperson reser fram och tillbaka mellan olika händelser i sitt liv och det är bara en av de saker trafal utomjordingarna gör med honom.
Det är ganska många historier som vävs samman i Slakthus 5 och det kan bli lite smått rörigt ibland. Då får man ta en paus - sätta på mer kaffe, fylla på vinglaset.
Avskalad, lågmäld, cynisk. Lite flum. Många fina tankar. Det är Slakthus 5 i ett nötskal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar