Som alla naturligtvis vet är släktforskning en drog och precis som med alla droger kan det vara grymt frustrerande när man inte får tag i det man vill ha. Vad jag vill säga är att när man hittar en anmoder från Norge vill man gärna verifiera att man hittat rätt genom - säg emigrationsdokument eller åtminstone en notering om flytt och lyckas man inte kan man bli lätt frustrerad och nästan lite otrevlig.
Inte för att jag någonsin skulle vara otrevlig. Jag bara säger att man skulle kunna bli.
På anbytarforum kan man få riktigt bra hjälp med efterlysningar i andra länder. I Norge har man också gratis tillgång till riksarkiven, vilket - kan man tycka - borde göra det lätt att söka. Ändå kan jag inte hitta alla uppgifter jag skulle vilja få bekräftade.
Det är lite extra spännande i fallet Emma från Norge eftersom det finns två ganska lika historier om henne och hennes uppväxt men ingen av dem verkar stämma. Det känns då extra viktigt att kunna visa upp fakta om jag ska slå hål på dessa myter och rykten.
Dessutom är jag ju nyfiken. Annorlunda människoöden är fascinerande och uppkomsten av rykten likaså. Kan delar av historierna stämma? Kan man spåra släkten längre bak i tiden på en gren vi trodde var en återvändsgränd? Tanken väcker kunskapstörsten. Kunskapstörsten väcker frustrationen och därför sitter jag nu här och sliter mitt hår, när det egentligen finns andra saker jag skulle behöva göra.
Måste vara spännande då man hittar nåt nytt.Tålmod måste man säkert också ha en del av.Pust va jobbigt de låter:)/anette
SvaraRaderaDet är minst sagt tålamodskrävande! Jobbigt men oftast är det värt besväret.
SvaraRadera