Den bästa tiden för King - Strax efter solnedgången

Som alltid när det gäller King är gränsen suddig mellan de levande och de döda, mellan drömmar och verklighet. Strax efter solnedgången - då det sista skymningsljuset förgäves kämpar för att hålla nattmörkret undan - då är det övernaturliga som närmast. Då är människans fantasi som livligast och då är Stephen King som otäckast.

Jag har ett skakigt förhållande till novellsamlingar. Det kräver så mycket att läsa en strid ström av kärnfulla berättelser och jag tenderar att bli trött i huvudet av att hålla sådant fokus under så många sidor. Kanske påverkar det mitt omdöme när jag anser mig ha tröttnat, för novellerna i sig är inte tröttsamma. Jag kan bli lite trött när King svävar ut och bara blir äcklig, som i novellen Sitta i skiten men de är trots allt undantag. Ett par av novellerna i den här samlingen är så otäcka att de skrämmer skiten ur mig mitt på ljusa dagen och flera av dem ger mig den där fängslande känslan av obehag i maggropen.

Jag tror - när jag tänker efter - att jag måste ta mig an novellsamlingar på ett mindre kompakt vis, för Stephen King är och har alltid varit skräcknovellernas obesegrade mästare. Det gäller bara att inte sluka novellsamlingar som man slukar en roman, för att kunna uppskatta mästerverket.