Tematrio - Noveller/novellsamlingar

Det var längesen jag skrev en tematrio, dels för att jag inte känt mig hemma i de ämnen som avverkats och dels för att jag inte känt mig hemma i världen. Januari och februari är bara inte min tid.



I Lyrans senaste trio anmodas vi berätta om tre noveller/novellsamlingar vi tycker om. Novellsamlingar är jag, om sanningen ska fram, inte speciellt förtjust i. Det är ytterst sällan en hel samling håller tillräckligt hög klass för att bibehålla mitt intresse men det finns såklart undantagen som bekräftar regeln.

1. Den förskräckliga apan av Stephen King, ur novellsamlingen Skeleton crew
Minns ni de där klassiska leksakerna med cymbaler i händerna? Cymbaler som leksaken spelade på om man drog upp dem med en nyckel i ryggen? Minns ni dem?
En sådan leksak, i form av en flinande apa, har huvudrollen i Kings novell. Den ser ut som en vanlig gammal leksak, tufsig och maläten, inte mycket att hänga i julgranen. Dessutom snurrar uppdragsnyckeln för lätt, hjulverket är trasigt.
Ändå händer det att cymbalerna slår – dang, dang, dang, dang – och det är då det inträffar otäcka saker. Folk dör...
Den förskräckliga apan är en klassisk rysare i stil med de man berättade vid pyjamaspartyn som barn, de som tillhör de allra läskigaste. Få saker skrämmer mig som ondskefulla leksaker och Kings sätt att berätta historien är fenomenalt.

2. Morris papplabyrint av Joe Hill, ur novellsamlingen Vålnader
Morris började inte prata förrän vid fyra års ålder. Många trodde att han var efterbliven, autistisk eller möjligen schizofren, förmodligen stämde inte någon av diagnoserna han fick. Säkert är att han, även när han hittade orden inte använde dem speciellt mycket. Morris sysselsatte sig själv med att bygga jättestora, utbredda och tekniskt komplicerade projekt av LEGO, pappersmuggar och så småningom pappkartonger. Det ena projektet avlöste det andra, ett skydd blev ett slott som blev katakomber. Ingen vet vad som hände med Morris, eller för den delen med Eddie Prior. Det enda kända faktum är att de kröp in i ena änden av Morris labyrint.
Vålnader är en mycket svajig samling men Morris papplabyrint är fruktansvärt bra. Den är mörk och obehaglig men mycket gripande. Jag älskar!

3. Fragile things av Neil Gaiman
Det här är en novellsamling som jag (och det här är likvärdigt med att svära i kyrkan!) inte har läst. Jag fullkomligen älskar Gaiman men av någon outgrundlig anledning har Fragile things fallit genom stolarna vid varje bokbeställning. Hur kan jag inte förstå men om någon undrar vad jag önskar mig i födelsedagspresent (ni vet, när jag fyller 22+) så vet ni det nu. Fragile things!