Den senaste trion från Lyran handlar om otrevliga, själviska, cyniska och elaka gubbar. En klurig uppgift att berätta om tre böcker som befolkas av grisiga gubbar. Inte för att det saknas alternativ. Tvärt om. Att begränsa sig är det svåra!1. Pratar vi onda män kan jag inte utelämna Stephen Kings ofta återkommande karaktär Randall Flagg, han är trots allt ondskan personifierad. Han gjorde sitt debutframträdande i Pestens tid (the Stand) 1978 och har sedan återkommit i bland annat romanen Hjärtan i Atlantis och serien Det mörka tornet.
Han må vara ond men han är även karismatisk och trevlig, han har nära till skratt och är omtyckt av både kvinnor och män. Det vänliga sätt med vilket han lockar till sig allierade kan mycket väl vara det otäckaste med Flagg. Människor med ond skrivet i pannan är så mycket lättare att få bukt med.
2. Skomakaren Rashid i Khaled Hosseinis Tusen strålande solar kan få stå som symbol för alla de kvinnoförtryckande männen som finns runt om i litteraturen (och tyvärr inte bara där). Han misshandlar sin hustru, tvingar henne att bära burka när hon är ute och att sitta instängd på sitt rum när han har vänner på besök, dessutom är han lönnfet och luktar illa. Mansgrisen personifierad, så att säga. Han har få eller inga försonande drag, kan hända är han ett offer för den förtryckarkultur han växt upp i men det duger inte som ursäkt. Rashid är en äkta gris.
3. Underofficer Cornelius Hickey i Dan Simmons the Terror är en illvillig, lömsk och mycket feg man. Han har inga som helst hämningar och han drar sig inte för att sätta hela expeditionens överlevnad på spel för att småaktigt utkräva personlig hämnd. Jag kan inte se några som helst försonande drag. Utav alla grisiga egenskaper måste kombinationen feghet och dubbelmoral vara de värsta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar