Såhär i inledningen av året passar det bra med en tematrio om inledningar. Självfallet har Lyran uppmärksammat det och vill läsa om tre minnesvärda textinledningar.
1. Långt ute på kanten av det aldrig kartlagda bakvattnet till den gudsförgätna änden av västra spiralarmen av vår galax finns en liten gul sol som ingen nånsin tagit notis om. Kretsande kring denna, på ett avstånd av ungefär 150 miljoner kilometer, befinner sig en synnerligen obetydlig liten blågrön planet, vilken ap-baserade livsformer är så osannolikt primitiva att dom anser digitalur vara nånting att komma med. Denna planet har – eller rättare sagt hade – ett problem, nämligen följande: dom flesta av dess innevånare var olyckliga större delen av sin tid. Många lösningar på detta problem blev föreslagna men de flesta handlade på ett eller annat sätt om cirkulationen av små gröna papperslappar, vilket var märkligt eftersom det på det hela taget inte var dom små gröna papperslapparna som var olyckliga.
Inledningen till geniala Liftarens guide till galaxen. Inte så mycket att orda om. Det börjar bra och blir bara bättre.
2. Here's what vampires shouldn't be: pallid detectives who drink Bloody Marys and only work at night, lovelorn southern gentlement, anorexic teenage girls, boy-toys with big dewy eyes. What should they be? Killers, honey. Stone killers who never get enough of that tasty Type-A. Bad boys and girls. Hunters.
Så börjar Stephen King sitt förord till American vampire. Han sätter ribban för historien och eftersom jag håller med – vampyrer ska vara läskiga – så är jag såld redan där.
3. För ett antal år sedan fanns i staden York ett sällskap bestående av magiker. De träffades den tredje onsdagen i varje månad för att läsa högt för varandra ur långa, tråkiga essäer som behandlade den engelska magins historia. De var gentlemannamagiker, vilket ville säga att de aldrig gjort någon människa förnär med sin magi – givetvis hade de aldrig någon något gott heller. Faktum var, om sanningen ska fram, att inte en enda av dessa magiker någonsin hade yttrat minsta besvärjelse, aldrig fått ett enda löv att dallra med hjälp av trolldom, aldrig fått ett enda dammkorn att ändra kurs eller krökt ett enda hårstrå på någons huvud. Men likväl, detta faktum undantaget, hade de rykte om sig att vara den klokaste och mest magiska församling gentlemän i hela Yorkshire.
Inledningen till Jonathan Strange & Mr Norrell, med en föraning om torr brittisk humor och engelskt 1800-tal. Jag älskar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar