Hårresande skräck

Utanför mitt vardagsrumsfönster står min hammock, övertäckt med skyddplast. Vinden river och sliter i plasten. Viner runt husknutarna. När det är som mest spännande rasar snön ner från taket med ett effektfullt brak.

Susan Hills The woman in black får det att pirra i min hårbotten, när inte bara nackhåren utan hela peruken ställer sig på ända.

Arthur Kipps är en ung advokat som ger sig ut på den väderpinade engelska landsbyggden i uppdrag att delta i en klients begravning och gå igenom klientens efterlämnade papper. Han upptäcker snabbt att lokalbefolkningen är mer än ovillig att prata om Mrs Drablow och hennes ödsliga Eel Marsh House. Allt han får ur dem är antydningar och varningar, som om de försöker hålla honom därifrån.

Under begravningen får Arthur syn på en sjukligt utmärglad kvinna, klädd i gammaldans svarta kläder och när han senare tagit sig ut till de ogästvänliga träskmarker där huset ligger, dyker hon upp igen. Han inser snart att det han avfärdat som skrock och gamla spökhistorier är något mycket värre än så. Det är en tragedi och en alldeles sann och fruktansvärd spökhistoria...

Susan Hill radar upp de klassiska ingredienserna för en spökhistoria: ett hemsökt hus, en enslig plats, ett otäckt väder och spöke med en egen agenda. Det är inget nyskapande på något sätt men väl en nervkittlande och hårresande historia. Ett bevis på att riktigt bra skräck kan vara helt oblodig. Personligen tror jag faktiskt inte att jag vågar lämna soffan förrän det blir ljust igen.