Det lät som när vinden drar genom många grenar. Enterna närmade sig nu krönet, och all sång hade upphört. Natten föll, och det var tyst: ingenting hördes utom en lätt skälvning från jorden under enternas fötter samt ett rasslande, en antydan till viskning från yrande löv. Till sist stod de på toppen och tittade ner i en mörk grop, den stora klyftan i slutet av bergen: Nan Curunír, Sarumans dal.
"Det är natt över Isengård", sade Trädskägge.
Jag avgudar enterna, dessa stora och sävliga trädherrar som inte alls har bråttom, men som slåss med näbbar och glor grenar och rot när de blir vredgade. De påminner lite om blommorna i Elsa Beskows Blomsterfesten i täppan, vilken jag alltid älskat. Det är något med växter som gjorts mänskliga som fascinerar mig.
Det var svårt att välja ut ett ögonblick som favorit i De två tornen men hela historien med enterna är en favoritdel av boken. Allt från att Merry och Pippin springer på Trädskägge (Lavskägge i Å. Ohlmarks översättning) till att Isengård är övermannat. Fangorn är magiskt och historien om dess väktare likaså. I stycket ovan är enterna på väg ut i vad de kallar sin sista strid. Sådant ger alltid en liten adrenalinkick, så klart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar