Jag är liksom själv på jobbet, vilket innebär att jag ska göra mitt och andras arbete samtidigt som jag får ta alla inkomna frågeställningar och alla möten. Jag klagar inte - jag gillar att ha fullt upp - men för att inte stressa upp mig som före semestern har jag nu placerat mig, datorn och boken ute i trädgårdsmöbeln. Tänkte ta igen lite blogg- och lästid. Framför allt ska jag läsa andras bloggar! Jag saknar er! Först och främst ska jag dock ta itu med Lyrans senaste tematrio.Jag har valt ut tre böcker, med färger i titeln, som på tre helt olika sätt betyder något för mig.
Den svarta dahlian av James Ellroy har jag ligger i tryggt förvar i att-läsa-högen. Jag har varit fascinerad av titeln sedan barnsben. Vissa titlar griper tag i mig och vägrar släppa taget. Den svarta dahlian. Titeln ligger bra i munnen. Den utstrålar mystik. Fängslande mystik. Hårdkokta deckare är annars inte alls min kopp te och boats är det ännu mindre, samtidigt så finns det något magiskt över ett olöst, gåtfullt händelseförlopp. Lite som Franklinexpeditionen i The Terror. Att dahlian är svart adderar än mer ockult stämning.
Fraustadt 1706, ett fält färgat rött borde jag verkligen bläddrat i vid det här laget. Den blev utsedd till årets bok om historia 2008 och jämförd med Peter Englunds Poltava, fast bättre. Framför allt är den skriven av min vän Oskar Sjöström. Historia har aldrig varit min grej. Jag har ansett svensk historia som något av det tråkigaste denna värld har att erbjuda sedan jag tvingades genomlida en biblisk uppräkning av kungar under mina år på mellanstadiet. Han var son till honom, som var son till honom, som mördade honom osv osv. Jmf "...när Set var etthundrafem år gammal födde han Enos. Och när Set fött Enos, levde han i åttahundra sju år och födde söner och döttrar*..." Inte så kul. Men när Oskar pratar om vår historia lyssnar till och med ett hopplöst fall som jag! Hans engagemang och hans berättarförmåga är något ingen kan undgå att älska!
Små blå män. Terry Pratchett, älskade Terry Pratchett, ingen kan skriva en roman full av livsvisdom och moraliska förebilder så som du! Förmodligen är det de blå-tatuerade, pseudoskotska pysslingarnas totala brist på just moral som är så lärorik. Om vi nu ska tala om Små blå män som en barn-/ungdomsbok bara för att bokens huvudrollsinnehavare, Tiffany Ledbruten, råkar vara 9 år. Det här är en av de roligaste Pratchett-böckerna man kan hitta.
*Första Mosebok, kapitel 5:9-10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar