När jag var ett litet barn

Minns ni de små skrivhäften man hade på låg- och mellanstadiet? Jag har en uppsjö av sådana kvar. De är fyllda med utbroderade berättelser som alla har ett allt för hastigt slut. När skrivboken tog slut var historien tvunget att göra detsamma, annars blev det ju ingen riktig bok!

 Jag blir fortfarande alldeles kär när jag ser sådana häften. En oskriven bok håller jag med vördnad, oförmögen att börja skriva eftersom jag bara vill fylla boken med rätt saker och vacker handstil (har jag någonsin haft vacker handstil?). Allt annat är en skymf. Samtidigt är en nött och nerklottrad skrivbok något av det vackraste som finns! Den symboliserar en sann skrivarglädje.

När jag bläddrar bland mina gamla berättelser hittar jag såklart unga flickors kärleksdrömmar men också mängder av otäcka och ganska makabra historier. Antingen så hade jag väldigt kraftiga reaktioner på min omvärld - Sagan om den feta gubben Ilsk är ett bra exempel på det - eller så var jag bara en väldigt ond liten flicka. Det måste ha varit obehagligt att vara min lärare.  

Nu när jag outat mig som dåre (igen) kommer jag få spendera cirka resten av mitt liv i ensamhet men det är okej. Jag sitter gärna här, bläddrar fram och tillbaka i mina skrivböcker och bara frossar i spökhus, mördare och snedvridna skönhetsideal.