De döda talar inte

Odd bor i den lilla ökenstaden Pico Mundo, Kalifornien. Han är snabbmatskock, pojkvän och skötsam hyresgäst. En ganska alldaglig kille. Om det inte vore för det faktum att han ser döda människor. Döda människor som visar honom hur de dött och vem som dödat dem och han ser det som sin uppgift här i livet, att hjälpa dem får ro.

Han ser också en typ av demonisk skuggvarelse han kallar för bodash som dras död och lidande. När hans egen stad invaderas av stora mängder av dessa varelser, fler än han någonsin sett, misstänker han att något fasansfullt är i görningen. Staden kommer att drabbas av något stort och tragiskt och nu är det Odds uppgift att ta reda på vad, för att kunna stoppa det. 

En gång för längesedan fick jag ett par av Dean R Koontz böcker från en sedan länge bortglömd bokklubb. Den första bok jag plockade upp var så full av klyschor och manschauvinism att jag tog mig igenom knappt halva. Efter det var Koontz länge förstörd för mig. Så läste jag en kortare roman vid namn Isfällan. Lite arktisk kyla, isolering och utsatthet, så var mr Koontz delvis förlåten.

Odd Thomas har stått i bokhyllan länge. Jag köpte den då jag fastnade för tvetydigheten i titeln. Nu tänkte  jag ge författaren ännu en chans till försoning. Jag blev inte speciellt besviken.

Det hela är väldigt Ghost whisperer men det gillar jag. De mörka skuggorna Odd kallar för bodasher kittlar rysarnerven och historien har ett par oväntade vändningar samt flera komiska inslag. Koontz fångar upp läsaren med ett lättillgängligt språk utan att bli för övertydlig. Speciellt gillar jag känslan jag får av den heta ökenstaden. Ett ogästvänligt klimat. Doften av het sand.

Boken når inte upp till de nivåer av skräck jag hade önskat men det gör inte så mycket. Det är en sidvändare lika fullt. Den enda riktiga nackdelen är att slutet var på alla sätt förutsägbart. Under läsandets gång fann jag mig ofta sökandes efter alternativa lösningar men nej. Vid första mötet med förövaren/förövarna visste jag vem/vilka jag just stött på och det är alltid en besvikelse. Det är något jag vill lista ut sidan innan det bekräftas.

Med det sagt kan jag ändå tänka mig att även läsa de uppföljare som skrivits om Odd. Han är en kille man måste tycka om och till råga på allt har jag gått och skaffat mig ett riktigt tycke för Koontz språkbruk. Det hade jag inte alls väntat mig!

Första mening: Mitt namn är Odd Thomas, fast i denna tidsålder då berömmelse är det altare vid vilket de flesta människor dyrkar, vet jag inte säkert varför du skulle bry dig om vem jag är eller att jag existerar.