Främlingen i huset visar ett slitet efterkrigstidens England med ransoneringskort och traumatiserade unga men. Aristokratin är på nedgång och deras herrgårdar rasar ihop omkring dem medan de stolt sitter i sina dragiga gemak och fryser. På Hundreds Hall är det särskilt illa och när bokens berättarjag, Dr Faraday blir ditkallad på ett uppdrag drabbas han av medlidande med den fordom så vackra byggnaden och dess invånare. Dr Faraday, som tack vara sina föräldrars slit arbetat sig upp till skuldsatt småstadsläkare, mer eller mindre tvingar på familjen sina tjänster.
Främlingen i huset är en roman där klassamhället står i centrum. Både stil och förnuft är något medfött och inga moderniteter kan någonsin konkurrera med en dragig riddarsal. Det är också en spökhistoria och en berättelse om kärlek. Kärlek som leder till besatthet och hemsökelse. Det är också en roman som sträcker sig över allt för många sidor och stundvis blir allt för långsam.
Den börjar bra och är trots sitt sävliga tempo mycket medryckande men efter ett par kapitel tappar jag fokus totalt. Det går för sakta och allt jag kan tänka på är min irritation över den bångstyrige och till synes enfaldige Faraday. Jag kan inte alls förstå varför boken är så otroligt hyllad.
Sedan – efter att ha passerat drygt hälften – vänder det igen. Historien blir kuslig, fängslande, en bladvändare som höll mig vaken om natten. Ett tag tycke jag mig nästan höra knackande i mina egna väggar. Det är också det jag tar med mig när nu boken är slut – minnet av en ledsen hund och ett spöke med mycket vassa naglar.
Främlingen i huset är en roman där klassamhället står i centrum. Både stil och förnuft är något medfött och inga moderniteter kan någonsin konkurrera med en dragig riddarsal. Det är också en spökhistoria och en berättelse om kärlek. Kärlek som leder till besatthet och hemsökelse. Det är också en roman som sträcker sig över allt för många sidor och stundvis blir allt för långsam.
Den börjar bra och är trots sitt sävliga tempo mycket medryckande men efter ett par kapitel tappar jag fokus totalt. Det går för sakta och allt jag kan tänka på är min irritation över den bångstyrige och till synes enfaldige Faraday. Jag kan inte alls förstå varför boken är så otroligt hyllad.
Sedan – efter att ha passerat drygt hälften – vänder det igen. Historien blir kuslig, fängslande, en bladvändare som höll mig vaken om natten. Ett tag tycke jag mig nästan höra knackande i mina egna väggar. Det är också det jag tar med mig när nu boken är slut – minnet av en ledsen hund och ett spöke med mycket vassa naglar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar