Titta på det här omslaget. Läs titeln och titta på omslaget igen. Hela paketet utstråla Hanna-bok! Det kanske är min förkärlek för mörka historier om märkliga och ofta skrämmande barn som spelar mig ett spratt men jag får samma känsla av det här omslaget som jag får av filmer som t.ex. Barnhemmet. Bokens namn på det. Helt i min smak. Frågan, när det begav sig tidigare i år, var inte om jag skulle läsa Miss Peregrines hem för besynnerliga barn utan hur fort jag kunde lägga vantarna på boken och sätta igång. Förväntningarna var stora. Kanske lite för stora, för hur kunde någon leva upp till dem?
Tur då att det var Ransom Riggs som skulle leva upp till mina förväntningar. En författare som helt klart har ett unikt sätt att skriva.
Det är Jacob som berättar, tonårsgrabben som slutat tro på farfar Portmans fantastiska berättelser om sin flykt från Polen, och sedermera från Europa. "Jo, det var så här förstår du, monstren jagade oss och vi var tvungna att söka skydd". Spännande för barnet Jacob men ju äldre han blivit, desto tydligare har det också blivit att farfars osannolika historier bara är et sätt att berätta om verklighetens fasor.
Eller?
Omständigheterna kring farfaderns plötsliga död tar Jacob till en avlägsen ö utanför Wales kust och till de fallfärdiga ruinerna av Miss Peregrines hem för underliga barn. När han vandrar i dess övergivna rum och ekande korridorer kan Jacob inte motstå chansen att göra en djupdykning i sin farfars förflutna och han inser snart att barnen i huset faktiskt kan ha funnits i verkligheten. Att de måste vara mer än märkliga - kanske till och med farliga - och att de inte skeppades iväg till en enslig ö helt utan anledning. Framför allt står det klart: De underliga barnen kan fortfarande vara vid liv.
Tonen i boken är mörk och miljöerna får ta stor plats. Ruinen av det gamla barnhemmet, den sunkiga puben där Jacob och hans pappa bor, bergen, träsket, fåren på grässluttningarna och vraken från andra världskriget. Den mörka och mystiska figur som studerar Jacob på håll... Ön och dess hemskheter kryper in under huden på en. Världar vävs samman, amerikaners syn på Europa, nuet i förhållande till då och det realistiska som möter det fantastiska. Det är en säregen historia som skrivits runt en bunt sepiatonade fotografier.
Sällan händer det att en bok lever upp till skyhöga förväntningar. Det finns alltid något som dämpar glädjen. Känslan är inte rätt, karaktärerna är inte levande eller så är språket inte det rätta. Miss Peregrines hem för besynnerliga barn får sägas vara undantaget. Kanske för att jag, även om jag föll pladask för omslaget, inte hade en aning om vilken handling jag skulle förvänta mig eller kanske helt enkelt för att den är förbaskat bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar