En ocean kan vara en hink eller ett badkar också, eller kanske bara en tår. Så otäck och så fin.

Oceanen vid vägens slut - Neil Gaiman

En man återvänder till sin barndoms trakter på den engelska landsbygden. Till en början har hans biltur inget mål men snart står det klart vart hans undermedvetna har fört honom: Till en bondgård med en liten ankdamm straxt bakom. För längesedan bodde familjen Hempstock här: 11-åriga Lettie, hennes mamma och mormor. Mannen slår sig ner på den gröna bänken bredvid dammen och kastas därmed tillbaka till sitt sjunde levnadsår, till våren då ondskan kom in i hans barndom och hans världar - både barnets fantastiska och den verkliga - förändrades för alltid.

Jag läste Oceanen vid vägens slut på en eftermiddag, vilket inte var så svårt eftersom den är ganska kort och så himla bra. I större delen av världen har boken givits ut som vuxenbok. I Sverige har Bonnier Carlsen valt att ge ut den som ungdomsbok, vilket är lite tråkigt då många så oförtrutet avfärdar allt vad YA-böcker heter. Jag förstår ändå att det kan vara svårt att klassificera en bok av Neil Gaiman då han besitter förmågan att skriva för alla åldrar samtidigt, och Oceanen vid vägen slut är trots allt en saga. En fasansfull, vemodig, vacker och välskriven saga, med välgjorda karaktärer som håller sig precis lagom distanserade för att förbli mystiska. Magi och skräck är som alltid en toppenkombination, särskilt när man blandar in en helt vanlig liten familj på landsbygden. Kontrasterna är slående. Gaiman förblir en ohotad mästare.