Moskvas tunnelbana lär vara byggd för att motstå en kärnvapenattack och enligt myten finns även en stad under spåren – tänkt att husera den ryska eliten under ett eventuellt tredje världskrig. Det är utgångspunkten för Dmitrij Gluchovskijs Metro 2033.
År 2033 är tredje världskriget redan överspelat och på en ensam metrostation – civilisationens nordligaste utpost – håller man med svikande framgång stånd mot mystiska varelser från ytan. Något underligt händer i tunnlarna och en ung man sänds ut på ett farligt uppdrag genom metrosystemet, i hopp om att hitta en räddning.
Metro 2033 är en dyster och ganska melankolisk historia om hur den människospillra som överlevt faller tillbaka i gamla mönster och fortsätter utrota och förtrycka varandra. Samtidigt är det en varm och tidvis humoristisk skildring om de som trots allt kan se ljuset i tillvaron.
Det är också en spännande berättelse om en ung mans strävan efter att göra det rätta, vad nu det rätta kan tänkas vara. Artioms vandring genom metron blir lika mycket ett sökande efter en mening med livet som efter en räddning för hemsstationen och mycket av behållningen ligger i det outforskade. Vad väntar runt nästa krök? Är det möjligt att nå det mytomspunna Polis? Är Metro-2 verklighet eller bara rykten? Att lägga ifrån sig boken är svårt.
Gluchovskij skriver med det poetsika språk som jag lagt märke till hos fler ryska författare. Det är fängslande och vackert. Miljöbeskrivningarna är levande och det är skrämmande hur verklig den karga, klaustrofobiska metromiljön känns ibland.
År 2033 är tredje världskriget redan överspelat och på en ensam metrostation – civilisationens nordligaste utpost – håller man med svikande framgång stånd mot mystiska varelser från ytan. Något underligt händer i tunnlarna och en ung man sänds ut på ett farligt uppdrag genom metrosystemet, i hopp om att hitta en räddning.
Metro 2033 är en dyster och ganska melankolisk historia om hur den människospillra som överlevt faller tillbaka i gamla mönster och fortsätter utrota och förtrycka varandra. Samtidigt är det en varm och tidvis humoristisk skildring om de som trots allt kan se ljuset i tillvaron.
Det är också en spännande berättelse om en ung mans strävan efter att göra det rätta, vad nu det rätta kan tänkas vara. Artioms vandring genom metron blir lika mycket ett sökande efter en mening med livet som efter en räddning för hemsstationen och mycket av behållningen ligger i det outforskade. Vad väntar runt nästa krök? Är det möjligt att nå det mytomspunna Polis? Är Metro-2 verklighet eller bara rykten? Att lägga ifrån sig boken är svårt.
Gluchovskij skriver med det poetsika språk som jag lagt märke till hos fler ryska författare. Det är fängslande och vackert. Miljöbeskrivningarna är levande och det är skrämmande hur verklig den karga, klaustrofobiska metromiljön känns ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar