Bokalfabet 2.0 - G

Om jag nu - av flera anledningar - inte kan/orkar/har lust att hitta på något eget, så kan jag ändå svara på konkreta frågor. Om inte O är allt för effektiv är jag snart ikapp med Bokalfabetet. Här är mina svar på G.

1. Fem ord på G: Grön. God. Generös. Gunga. Gömma.
De här orden ger mig en solig känsla av sommar, barn som springer barfota i gräset, glädje och lek. Värme. Jag får en bild av mig, min bror och våra kompisar som barn, bekymmersfria och lyckliga i sommarvärmen. En bok som ger mig samma känsla är de om Pippi Långstrump. Pippi står för allt som är bra. Hon är lekfull, kaxig, god och generös. Pippi är tuff. Pippi har bruna ben och prickigt sommarskin - precis som barnen i min mentala bild.

2. En litterär karaktär med för- och/eller efternamn på G.
Världens goaste, sötaste och bästa hobbit heter Samwise Gamgi. Han älskar blommor, öl och mat. Lite som undertecknad faktiskt! Hans gröna fingrar och stora hjärta är vad som gör honom så charmig. Han må vara en enkel trädgårdsmästare men han är tuff som få och skulle gå i döden för sina vänner. Sagan om Ringen är värd en omläsning bara för unge herr Gamgis skull.

3 . G som i gammal. Berätta om en bok som handlar om att vara eller bli gammal.
I Stephen Kings Sömnlös är det pensionären Ralph Roberts som är huvudkaraktär. Ralph lider av sömnlöshet efter hustruns död, han har svårt att somna på kvällarna och han vaknar allt tidigare varje morgon. När han en dag börjar se märkliga ljusfenomen runt människor är han övertygad om att håller på att förlora förståndet.
När vi nu har med King att göra är självfallet hallucinationerna fullständigt verkliga och Ralph blir tvungen att på något sätt rädda sin stad och människorna som bor där. Innan vi kommer dit får vår hjälte dock genomlida mycken ångest i tron att han drabbats av diverse åldersrelaterade sjukdomar och han blir flera gånger avfärdad som en gammal gaggig gubbe.
Sömnlös är förmodligen inte det bästa Stephen King har åstadkommit men man (läs jag) får sig nog en tankeställare ändå. Behandlar vi verkligen våra gamla som om de vore okunniga små barn? Var har respekten för de visa tagit vägen? Och vill jag verkligen bli gammal om ingen kommer att ta mig på allvar då?