lördag 7 maj 2016

Om klåda på armarna och i skrivarnerven

Vet ni, nu när jag varit ledig ett par dagar har jag återfått lite av den skrivarklåda jag skulle behövt för längesen. Äntligen har jag kunnat sitta under markisen och skrivit så fingrarna blöder. Nå, så länge jag fått vara ifred förstås. När skrivarklådan tränger sig på skulle jag behöva gå avsides och vara frånvarande från världen ett slag, men så ser ju livet inte riktigt ut. Tydligen vill familjen att en är närvarande lite nu och då.

På tal om klåda så satt jag kan hända lite för länge i solen härom dagen. Jag brukar inte bränna mig och jag var väl insmord i solskyddsfaktor 25, så jag tänkte inte mycket på det. Döm om min förvåning när armar och bröst blossade upp i en ilsket röd soleksem! Alltså, här talar vi sådan klåda som fick mig att vilja skrapa skinnet av kroppen, och aldrig under mina (snart) 36 år har jag varit med om dess like! Av någon anledning har klådan ändå varit till hjälp, dels för att jag så klart var tvungen att sitta i skuggan under markisen och därmed såg att läsa på datorskärmen men också för att den ökade vakenheten hos skribenten i fråga (alltså mig). Jag har varit så fantastiskt trött och slutkörd, jag är det nog fortfarande, och helgerna tycks mig alltid för korta. Minst en dag varje helg går åt till att sova ikapp. Även i vaket tillstånd går hjärnan liksom på halvfart. Det susar i huvudet och suset stör tankegångarna. Det är som att suset flyttade ner till armarna och gav tankarna fritt spelrum. Verkar det begripligt?

Nåja, jag önskar att ledigheten var längre men morgondagen går åt till att fånga in katter och susa hemåt. Tiden i sommarstugan är för denna gången förbi.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar