Under mina tidiga tonårs-år frossade jag i King. Jag förälskade mig i (och drömde mardrömmar om) hans skrämmande vampyrer i Staden som försvann och att jag alltid funnit otäcka clowner väldigt kittlande kan jag tacka Pennywise för. Ändå var det inte de uttalade skräckromanerna som fick mig att fastna.
Jag glömmer aldrig mitt första möte med King. När vi i sjunde klass skulle välja en bok att läsa på engelska hittade jag ett exemplar av The Body (då utgiven under namnet Stand by me, efter filmen baserad på novellen) och jag slukade den med hull och hår.
The Body utspelar sig, som så många andra av Kings historier, i en småstad någonstans i Maine. Den berättar historien om fyra tolvåriga pojkar som efter ett rykte om att en pojke från grannstaden dött i skogarna mellan städerna ger sig ut för att leta efter pojkens kropp. Ett äventyr med road movie-känsla... eller?
Pojkar på gränsen mellan barndom och vuxenliv är en av Kings
specialiteter, han skildrar deras vänskap och deras mörkaste hemligheter som ingen annan, och precis som han kan få den allra vidrigaste sekvenser att låta som en solig höstdag kan han få det mest spännande äventyr kännas som en olycksbådande föraning om en överhängande fara.
Att jag aldrig glömmer mitt första möte med King har just med den olycksbådande föraningen att göra. Den olustiga känslan i maggropen som säger att något är väldigt väldigt fel, trots att världen är full av solsken, det var den som fick mig att fastna.
Det är också det jag än idag tycker bäst om med King. Jag är mer kräsen idag - förr skulle jag inte ha irriterat mig på dåliga sexscener och pinsamt dåliga kärlekshistorien i 22/11/63 - men jag får fortfarande rysningar av obehaget. Han otroliga förmåga att väcka ett inre obehag, en primitiv, molande skräck som inte nödvändigtvis mynnar ut i ett skräckinjagande monster, den är som en drog.
Jag minns också mitt första möte med King. Det var så totalt uppslukande. Kanske därför jag fortfarande ser med positiva ögon på Knackarna trots att den kanske inte är det bästa han har skrivit!
SvaraRaderaUppslukande var ordet. Det är tyvärr ganska ofta han har skrivit mindre bra verk (hur skulle det kunna vara annorlunda när han häver ur sig så kopiöst mycket?), men de har nästan alla en eller ett par passager som är uppslukande, även om helheten inte är den bästa.
RaderaJag har också blivit mer kritisk i min läsning men också mer fascinerad och förälskad för precis som du säger så är han himlans bra på det där lite skeva - en vet att något är fel men det tar ett tag innan det blir till mer än en känsla.
SvaraRaderaDet där skeva är något jag har en stor förkärlek för oavsett författare, men det är långt ifrån alla som klarar av det. Därför är jag så glad att Stephen King både är skicklig och produktiv!
Radera