Den där nedrans bokrean

Det är när bokreakatalogerna anländer som jag ångrar att jag lovade mig själv det där om att läsa ur egen bokhylla istället för att köpa nytt. Varför gjorde jag så?!

Eller gjorde jag verkligen det? Var det inte ett nyårslöfte? Nyårslöften är ju till för att brytas. I så fall borde det ju vara att bara shoppa loss. Ändå har jag en smärre ångest över att lägga en beställning. Det visar liksom hur hopplös jag är på det där med att hålla vad jag lovar mig själv. Var är beslutsamheten? Var är karaktären?!

Oh, shit..! Uppenbarligen inte här.

15. En grej som gör mig vansinnig i vardagen

Alla dessa människor som tror att de kan köra bil och sms:a samtidigt! Jag har fyra mil till jobbet och jag åker bil dit och hem varje dag, antalet människor som knappar på telefonen är otäckt många. Helt plötsligt så kör jag ikapp en bil som står näst intill still på motorvägen och när jag kör om har människan bakom ratten näsan i telefonen. Jag åker bakom någon som vinglar över hela vägen och om jag lyckas smita om så ser jag att händerna vilar mer på telefonen än på ratten. En bil kommer vinglande genom en rondell, ingen styrsel ingen blinkers och se på fan, när hen byter fil mitt framför en stackare som måste tvärnita så sitter hen med telefonen i nävarna. Värst av allt är de som håller på att köra in i bakluckan på bilen framför för att de inte ser att den kör långsammare än vad de själva gör. Ni vet, de måste ju skicka sitt superviktiga sms..!

Ja, det finns många andra saker i bilen som kan störa och många av dem kan anses vara lika illa som att sms:a (gör inte dem heller då!) men om du pratar med din passagerare så har du ändå ögonen på vägen. Folk som sms:ar bakom ratten kör lika illa som en full. Allvarligt. De borde inte få behålla sina körkort!

Vanmakt av Thomas Erikson

Om ni minns så fick jag en bok via Booked i november. Det har sina fördelar att få böcker för man kan få tag på böcker man annars aldrig skulle läsa. Det kan också ha sina nackdelar - man kan få tag på böcker man annars aldrig skulle läst. Innan jag går in mer på vad jag menar med det:

Lille Andy Smythe försvinner spårlöst när han och hans barnflicka Liga är på promenad, men lika plötsligt som han försvinner dyker han upp igen i sin barnvagn på sin pappas jobb. Några dagar senare försvinner han igen och då försvinner även Liga. Sedan försvinner tonårsdottern Kelly. Mamman är vilse i alkoholdimmorna och blir allt mer panikslagen. Den ende som tycks kunna behålla lugnet är pappa William Smythe, diplomat vid brittiska ambassaden.

Granne med familjen bor beteendevetaren Alex King och genom honom tar de kontakt med poliserna Nina Mander och Gabriel Hellmark. Hellmark måster förhålla sig till säkerhetspolisen som vill bevaka men inte ta över fallet. Alex och Ninas förhållande är frostigt. Allt medan någon utarbetat en sadistisk plan för att bryta ner familjen Smythe.

Detta är tredje boken om Alex King men då de är fristående är det inget problem för en nybörjare som mig. Mitt problem är att det inte är särskilt spännande. Att något händer barnen är en förälders värsta mardröm och när de vid upprepade tillfällen försvinner borde även läsaren känna samma vanmakt som föräldrarna. Men nej. Den hispiga, smygalkoholistiska mamman var så redan innan barnen försvann (är inte alla rika hemmafruar så i denna typ av historia) och den kyliga, beräknande fadern reagerar inte särdeles starkt. Visserligen beskriver Alex King flera gånger för poliserna att hans tränade öga ser igenom pappans fasad, men det är ingenting jag som läsare känner.

Att Alex King är gravt arbetsskadad (vem är å andra sidan inte det) märks då vi istället för att lyssna på hans konversationer får ta del av alla beteendevetenskapliga haranger som far genom hans huvud. Till stor del intressant men när han sedan inte alls förstår sig på Nina faller hela konceptet och han känns inte längre trovärdig. Kanske för att det är så mycket hårda fakta i boken att verkliga känslor inte når fram till mig som läsare. Det är så jag känner, att jag läser en faktabok. Jag dras inte på något vis med i den känslomässiga bergochdalbana det borde vara att få sina barn kidnappade, återlämnade och sedan kidnappade igen. Ska jag tycka om en bok så måste jag dras med även känslomässigt.

Jag skulle dock kunna leva med allt detta och ändå tycka att boken är helt ok läsning - lite välling för en slutkörd hjärna så att säga - om det inte vore för det faktum att jag, i samma stund jag blir presenterad för hjärnan bakom planen vet att det är hen vi letar efter. Sådant är för mig helt oförlåtligt. Det får inte vara så uppenbart!

En kort reflektion om en kommande novembermånad

Eftersom jag anmält mig till årets NaNoWriMo gissar jag att jag kommer ha en skinande ren lägenhet under november. Aldrig städar jag så mycket som när jag borde göra annat, även om det där andra är riktigt kul, och i år har jag så svårt att bestämma mig för vad jag vill skriva. En anteckningsbok full med spridda skurar av karaktärer men ingen sammanhängande intrig. 

Hör ni? Den där skurhinken fyller sig själv medan jag skriver..! Jag är redo för att skura skriva!

Det var en gång en bloggare...

Jag har som en stress inom mig som säger att allting alltid måste bli bättre. Ingenting är någonsin gott nog och jag vill alltid göra något roligare. Det är en stress som gör mig fruktansvärt ofokuserad. Jag har hela huvudet fullt med idéer men ingenting blir av. Hjärnan blir överhettad och inga tankar får fäste. Jag slutar att fungera. Griper efter halmstrån. Letar febrilt efter någon enda uppgift att klara av. Att gräva ner mig i tills stressen dragit sig tillbaka och jag kan få någon form av lugn.

Ofta vänder jag mig till ätandet. Gärna plockgodis eller ostbågar. Något som monotont kan matas in i munnen om och om igen. Denna gången var jag lycklig nog att fastna i läsandet. Av läsande blir man inte tjock! Man får heller inte mycket gjort... Diskberget växer. Högen av smutsiga kläder likaså. Ni vill inte veta hur mycket skit det får plats på 48 kvm!

Det är en stress som kan göra mig tokig. Den gör mig rastlös och retlig. Elak. Vad jag helst av allt skulle vilja lära mig är att kanalisera denna stress och alla dess tankar till något kreativt. Läsa 2-3 tegelstenar i veckan i all ära men om jag nu ska vara instängd och enkelspårig halva min tid så skulle det ju vara roligt om det resulterade i något mer än torra linser och en stel nacke.

För att inte tala om att jag skulle slippa den här ångesten varenda kväll före jobb. Att sitta instängd på ett kontor och tvingas göra förutbestämda arbetsuppgifter, det är den största plågan av allt när det kryper som mest i kroppen.

Jag skyller allt på...

Tjena, hej!

Jag borde väl höra av mig lite då och då kanske, bloggen är trots allt inte död. Bara lätt medvetslös.

Idag har jag bråkat med min bil. Idag också... Jag är numer expert på att starta med startkablar, jag ser bara fördelar med att backa in på en parkeringsplats och jag har lärt mig att byta bilbatteri. I 16 minusgrader. Och det är bara en av de saker jag lärt mig under januari månad. Allvarligt 2013, ska vi verkligen ha det så här du och jag? Ska vi det?!

Nej, men en dejt med Doctor Who nu då, ska väl kanske lugna nerverna lite. 

På återseende!

Men what to do? What to do?!

Panik!

Jag ska snart posta mitt sista 30 dagar Sagan om ringen-inlägg och ja, det känns lite som att ångesten är nära. Jag kommer att sakna de där små dagliga rubrikerna som talade om för mig vad jag skulle skriva om. Nu känns det som att här kommer bli tomt och öde. Inget i mitt liv känns riktigt så inspirerande att jag vill skriva om det... Inte vad jag vet i alla fall. För fantasin tryter. Oh the horror!

Ja, det var bara det jag ville säga.

Och så kliar det sådär mysko i frontalloben

Ett tag funderade jag på allvar om det var möjligt att få en hjärnblödning av för mycket information - nej, jag funderade inte jag var fullständigt övertygad - men nu, efter ett ordentligt pass på gymmet, en dusch och ett glas vin är jag nästan mig själv igen. Det är en förbaskad tur att det är helg!

On the road to Härdsmälta

Tillvaron känns som ett enda kaos just nu. Utan egentlig anledning faktiskt. Min hjärna kan nog liknas vid härden i en kärnreaktor på väg mot smälta - oordningen ökar av sig självt under fullständig okontrollerade former. En skulle kunnat tro att 4 dagars ledighet kunde få mig att gå ner i varv men, eh - nej. Tänk att det är snart två veckor sedan jag var på kurs (inte med Kurt) i Tyskland och bara råkade gå in på Pocketshop, där jag visst råkade köpa en liten bok.

Köpstopp? 

Jag?! 

Nä!

Jag bar runt på ett inslaget (och rabatterat) paket med Hungerspelen länge men insåg nog sedan att jag inte kunde släpa omkring på det hela resan. Vi var trots allt fortfarande på Arlanda då. Istället tog jag en liten nätt utgåva av H.G. Wells The Invisible man. 

Dels för att jag inte kan lämna en bokhandel utan att ha handlat och dels för att jag tycker Penguins omslag är så snygga. Jag vet inte om det var tur eller otur att just den (Invisible man) muggen var slut på lagret...

WTF

Magkatarr av modell jag-håller-på-att-gå-av-på-mitten är inte okej! 

Men i och för sig - för att hålla den någotsånär i schack äter jag med en takt av ca en tugga var tionde minut och att äta långsamt ska ju vara hälsosamt. Frågan är om det gäller även om man måste äta den där tuggan dygnet runt..?

Yes please / No never

Jessica på Ord och inga visor listar formuleringar som får henne att vilja läsa en bok nu genast, alternativt aldrig i hela helvete. Sedan läste jag samma lista Enligt O och funderade på om våra listor inte skulle nästan se likadana ut, fast tvärt om. Alltså måste jag göra min egen lista.

Yes please

Dystopi

En mörk och dyster framtid

Mörkt, skitigt och spännande.

Postapokalyps

Vampyrer

Zombies

Poetiskt språk

Samhällssatir

Klassisk spökhistoria

Suggestivt och ondskefullt

No never

En kvinnas kamp

BOATS (based on a true story)

Brutalt ärlig

...i samma anda som...

Gripande uppväxtskildring

Mysig och varm

...jakten på mördaren tar våldsamma vändningar...

...med en fot i Stockholm och en i barndomens trygga småstad...

...relationsroman fylld av både humor och allvar...

Psykologisk spänningsroman
Självhjälp
Modern andlighet

Jag känner att jag missat något mycket väsentligt men det får helt enkelt vara så för nu har jag inte tid att blogga mer. Nu är det banne mig handboll på TV!

Nattläsningsnostalgi

Plockade upp Metro 2034 igår kväll och kunde inte lägga den ifrån mig, precis som på den gamla goda tonårstiden. Det får jag lida för idag..!

Ynk

Inte nog med att jag är galet förkyld - jag har tappat bort mina glasögon också. Nu är det banne mig synd om mig på riktigt!

Efter sommar kommer sensommar

- Välkommen tillbaka till jobbet Hanna!
- Man tackar!
- Haft en bra semester?
- Ja, absolut!
- Synd bara att du hade så dåligt väder!

*typsikt-repa-med-nålen-i-vinylskivan-skriik*

Jag vet inte vilken värld de lever i men jag har då inte haft dåligt väder. Av fyra veckor har det varit ungefär två dagar jag inte kunnat sitta ute pga dagslångt regn, alla andra dagar har solen lyst någon gång under dagen. Sedan är jag av den bestämda åsikten att även regniga dagar kan vara bra väder. Man har tid att mysa in sig i soffan med en bra bok eller film, en kopp te och katterna som filt.

Eller så kan man helt sonika gå ut och dansa i regnet. Jag är nämligen av den bestämda åsikten att vädret inte styr mitt liv. Ja - såvida det inte är över 30 plusgrader då. I sådant fall ligger jag i skuggan och flämtar. I vilket fall, är jag ledig så gör jag lediga saker. Ska jag slappa och läsa en bok så är det förvisso skönt att ligga i hammocken men jag kan faktiskt lika gärna ligga i soffan.

Hej lästid!

Jag önskar att man kunde hämnas på förkylningsvirus. I två veckor nu – har jag hostat och kippat efter andan så fort jag reser mig ur soffan (eller intar ryggläge). När jag lägger mig på min vänstra sida hostar jag inte men det sörplar sådär mysigt i luftrören. Det ser inte ut att vara på tillbakagång ännu...

Den enda fördelen – om det på något sätt kan finnas en fördel med krampaktig hosta – är att jag får gott om tid för mina böcker. Att bara ligga i hammocken/soffan/sängen och frossa i böcker (och emellanåt slumra en stund) känns helt okej trots att det finns så mycket annat som borde/måste göras. Jag kan helt enkelt inte göra det där andra utan att tappa andan.

Till och med gårdagen, med ett besök på sommarstället tillsammans med bror och hans familj gav en stunds läsning. Medan övriga familjen gick på promenad och sedan ner till bryggan för att bada, låg jag i soffan tillsammans med brorfamiljens hundvalp. Jag umgicks med Stephen King och hunden Vince låg snarkande i mitt knä. Mycket mysigt!

Icke desto mindre vill jag att hostan och sörplandet ska gå över nu, på en gång. Bästa T hade precis givit mig lite motivation till att börja med träningen. Baby steps och tålamod! Åh, jag bara hoppas att hostan och andnöden ger med sig innan motivationen ebbar ut...! Till dess försöker jag se fördelarna. Två långa veckor kvar till semester (jag hinner bli frisk, jag hinner bli frisk!) och gott om slapp lästid.

Aftershopping-ångest

Det är dyrt att vara sjuk. Det är åtminstone dyrt att vara sjuk men inte längre så sjuk att man bara sover samtidigt som TV-bolaget har stora problem och därmed bara visar myrornas krig.

Alltså. Tanken var att fönstershoppa lite. På sin höjd inhandla billiga begagnade böcker på Tradera och/eller bokbörsen. Inte köpa en svensk förstaupplaga av Härskarringen för 800 riksdaler!

Ändå var det just det jag gjorde...

Hur tänkte jag nu? Tänkte jag att jamen jag är ju gjord av pengar så varför inte? Förmodligen gjorde jag det. Vad jag borde tänkt var att jag måste sälja mig själv och kanske lite till för att ha råd med köpet. Vad jag borde tänkt var att jag redan har tre utgåvor av sagda bok och inte behöver ytterligare än – även om den utgåvan råkar vara den första ”i gott skick med vissa småskador”. Vad jag borde tänkt var att BokDoktorn (bokbinderi och bokrenovering) må vara vår granne på sommarstället men 800 spänn är fortfarande 800 spänn.

Men vem försöker jag lura? I den stund jag fick upp boken på skärmen var jag såld. Jag skulle aldrig kunnat låta bli. Ett tvångsbeteende är ändå ett tvångsbeteende och – som käraste Sussie så snällt påpekade – det finns de som lägger 700 kronor på ett biobesök bara för att det råkar vara premiären av Harry Potter. Jag må vara en lättlurad nörd men jag är åtminstone inte själv.

Dessutom är 795 kr ingenting. Man får man betala nätta 2500 för Hompen eller En resa Dit och tillbaka, det vill säga den svenska förstautgåvan av the Hobbit från 1947. Den köpte jag inte!

Men visst skulle det vara tufft att ha den i bokhyllan..!


Update 17:15
Ångesten var alldeles i onödan. Antikvariatet i fråga hade redan sålt boken men inte tagit bort annonsen från Bokbörsen. I en rättvis värld hade ägaren varit skyldig mig en förstaupplaga av trilogin till samma pris men ska jag någon gång göra ett sådant köp igen lär det kosta det tredubbla...

I-landsproblem á la boknörd

Science fiction-bokhandelns vårkatalog trillade ner i brevlådan igår och nu sitter jag här och bläddrar. Ska jag slå till på allt jag vill ha? Ska jag vara förnuftig och bara ta det absolut mest spännande? Ska jag välja fritt eller ska jag sålla förnuftigt?

Åh, dessa eviga bekymmer..!

En uttråkad slösurfares reflektioner över användandet av fnuttar

Det är ingen nyhet att jag har en stark aversion emot särskrivningar, idag har jag till exempel fått avsmak för ett jobb av den anledningen att rubriken var satt till kulör stylist. Jag gissar att man inte menade färgrann modekoordinatör men det är som sagt bara min misstanke, helt säker kan jag trots allt inte vara.

Hur som helst. Den senaste tiden har jag dock skaffat mig ett större – eller mindre, om vi ska prata storleksmässigt – irritationsobjekt. Allt oftare ser jag mängder av enerverande fnuttar överallt. Accenttecken över e i ordet te till exempel eller komma före bindeord (men, och, eller). Att inte sätta komma före men var något min skolfröken tjatade om lika ofta som att aldrig stavas aldrig med två l. Jag vet att man idag har släppt på reglerna angående kommatering och man får göra lite som man själv tycker men jag kan inte hjälpa det, jag tycker det ser fullständigt urfånigt ut.

Detsamma gäller accenten över e i te. Enligt skrivreglerna får du göra som du vill, skriv te, té eller för all del thé. Whatever floats your boat liksom. Jag kommer dock aldrig förstå varför folk, i synnerhet folk som tycker att stavning är svårt, ska krångla till det när det inte behövs. Ett enkelt te går också att dricka!

Vi har förkortningar för både det ena och det andra, allt för att spara knapptryck när vi skriver men vi tvekar inte att slänga in ett, tre, sju extratecken lite här och var. Alldeles i onödan. Varför då? För att det är snyggt? Urfånigt. Urfånigt, I tell you!

Dagens P.S.
Jag sökte jobbet som kulörstylist trots den särskrivna rubriken. Det verkade helt enkelt för intressant för att låta bli.

Dagens P.S. nr 2
Lite glad blir jag allt när stavningskontrollen felmarkerar té och thé.

Day 18 - A book that disappointed you

Jag har läst diverse nobelpristagare. Inte jättemånga men tillräcklgit många för att dra slutsatsen att, även om alla inte skriver litteratur som tilltalar mig så skriver de ändå bra. Språket, upplägget, intrigerna – de är alla intressanta.

Sen läste jag Herta Müllers Kungen bugar och dödar och fick ta tillbaka allt jag skrev här ovan. Det var så torrt och tråkigt! På gränsen till pinsamt. Bara elände och självömkan, på ett konstlat språk. Lite som; jag anväder svåra ord jag knappt förstår så tror alla att jag är intelligent.

Utan längre utlägg: Det var utan tvekan århundradets besvikelse såhär långt.

Day 11 - A book you hated

Jag tycker att hat är ett lite väl starkt ord. Visst ska bra böcker väcka starka känslor men jag tolkar rubriken som ”en bok jag inte alls tyckte om”. En bok jag av någon anledning inte tycker om är oftast tråkig. Eller förutsägbar. Eller både och. I vilket fall är den sällan tillräckligt engagerande för att väcka så starka känslor som hat.

En riktigt urusel bok är dock Camilla Läckbergs Isprinsessan, vilket är den enda bok jag någonsin läst av henne. Helt ärligt får jag lite äckelkänslor när jag tänker på den.

Maken till att förstöra en spännande intrig har jag aldrig sett! Så platt, så ointressanta karaktärer. Lite som Horatio i CSI Miami – en pose, en dimension, en robotröst. Verkliga människor är inte bara duktiga, bara självupptagna, bara svarta eller bara vita. Verkliga människor har flera sidor! Det är något som Läckberg tycks ha missat totalt.

Don't get me started on sakfelen! Eller hur hon fråntar läsaren chansen att själv lösa fallet! Det senare blir omöjligt eftersom hon utelämnar för fallet väsentliga detaljer och avslöjar informationen precis i slutskedet. Det är förvisso det enda sättet på vilket hon kan upprätthålla spänningen i boken för berättelsen är så utomordentligt fattig men det är ändå ett arrogant sätt att behandla sina läsare. Hur en sådan författare kan sälja så mycket böcker är för mig en av världens kanske största gåtor.