Den bästa tiden för King - Strax efter solnedgången

Som alltid när det gäller King är gränsen suddig mellan de levande och de döda, mellan drömmar och verklighet. Strax efter solnedgången - då det sista skymningsljuset förgäves kämpar för att hålla nattmörkret undan - då är det övernaturliga som närmast. Då är människans fantasi som livligast och då är Stephen King som otäckast.

Jag har ett skakigt förhållande till novellsamlingar. Det kräver så mycket att läsa en strid ström av kärnfulla berättelser och jag tenderar att bli trött i huvudet av att hålla sådant fokus under så många sidor. Kanske påverkar det mitt omdöme när jag anser mig ha tröttnat, för novellerna i sig är inte tröttsamma. Jag kan bli lite trött när King svävar ut och bara blir äcklig, som i novellen Sitta i skiten men de är trots allt undantag. Ett par av novellerna i den här samlingen är så otäcka att de skrämmer skiten ur mig mitt på ljusa dagen och flera av dem ger mig den där fängslande känslan av obehag i maggropen.

Jag tror - när jag tänker efter - att jag måste ta mig an novellsamlingar på ett mindre kompakt vis, för Stephen King är och har alltid varit skräcknovellernas obesegrade mästare. Det gäller bara att inte sluka novellsamlingar som man slukar en roman, för att kunna uppskatta mästerverket.

Boktolva i tretton delar - Sarah Waters

Främlingen i huset visar ett slitet efterkrigstidens England med ransoneringskort och traumatiserade unga men. Aristokratin är på nedgång och deras herrgårdar rasar ihop omkring dem medan de stolt sitter i sina dragiga gemak och fryser. På Hundreds Hall är det särskilt illa och när bokens berättarjag, Dr Faraday blir ditkallad på ett uppdrag drabbas han av medlidande med den fordom så vackra byggnaden och dess invånare. Dr Faraday, som tack vara sina föräldrars slit arbetat sig upp till skuldsatt småstadsläkare, mer eller mindre tvingar på familjen sina tjänster.

Främlingen i huset är en roman där klassamhället står i centrum. Både stil och förnuft är något medfött och inga moderniteter kan någonsin konkurrera med en dragig riddarsal. Det är också en spökhistoria och en berättelse om kärlek. Kärlek som leder till besatthet och hemsökelse. Det är också en roman som sträcker sig över allt för många sidor och stundvis blir allt för långsam.

Den börjar bra och är trots sitt sävliga tempo mycket medryckande men efter ett par kapitel tappar jag fokus totalt. Det går för sakta och allt jag kan tänka på är min irritation över den bångstyrige och till synes enfaldige Faraday. Jag kan inte alls förstå varför boken är så otroligt hyllad.

Sedan – efter att ha passerat drygt hälften – vänder det igen. Historien blir kuslig, fängslande, en bladvändare som höll mig vaken om natten. Ett tag tycke jag mig nästan höra knackande i mina egna väggar. Det är också det jag tar med mig när nu boken är slut – minnet av en ledsen hund och ett spöke med mycket vassa naglar.

Staden som slutade andas

Tillsammans med sin dotter Robin återvänder Joseph till sin fars hemby, där de ser fram emot tre veckors fridfull semester vid havet. Frågan är hur fridfullt där är.

En efter en drabbas byns invånare av en mystisk åkomma. De blir aggressiva och förvirrade, sedan slutar de andas. Glömmer hur man gör. Sedan börjar de fullständigt intakta kropparna av till sjöss försvunna människor flyta i land nere i hamnen och till råga på allt verkar Robin ha hittat en lekkamrat i det illasinnade spöket av grannens döda dotter.

Det är förutsättningarna i Staden som slutade andas av Kenneth J. Harvey, en historia som snabbt kastar en in i en dämpad och kuslig stämning.

Ja det börjar som en riktigt spännande spökhistoria i den Kanadensiska obygden men någonstans, jag har svårt att säga när, rann spänningen ut i sanden och blev till storslagen action á la Hollywood. Jag kom på mig själv att se filmatiseringen framför mig. Det stora. Det överdrivna.

Överdrivet är det stora ledordet, även i språket. Det var helt enkelt för många onödiga ord. Långa omskrivningar. Omständligt. Möjligtvis på grund av en dålig översättning. För jag tyckte det var en allmänt dålig översättning. Inkonsekvent. Mycket svengelska. Jag får en känsla av att översättaren blev väldigt trött när vi passerat halva boken.

Kanske hade den tjänat på att få läsas på engelska. Boken är helt klart läsvärd och många ordvändningar hade nog träffat hem bättre på originalspråket. Ja, vi säger så. Läs gärna Staden som slutade andas men läs den på engelska. Jag vill gärna veta om min teori om översättningen kan vara rätt.

'Någon hatar oss'

Människohamn. Det kan mycket väl vara den bästa bok jag någonsin läst. Kärlek, hat och magi. Lika mycket glesbygdsskildring som spökhistoria. En saga som suger tag och känns mer än verklig. Jag har bara ett problem med historien och det är att allt jag läst eftersåt känts så blekt i jämförelse. Inget har ryckt mig med med samma intensitet, vilket är lite tråkigt. Ändå tror jag att jag kan leva med det.

Alla borde läsa Människohamn. I synnerhet alla som inbitet hävdar att verklighetstroget är kriteriet för att något ska vara bra. Till dem kan jag bara säga som de coola killarna i Amerikatt, den här boken kommer sparka din rumpa!