Once upon a midnight dreary...

Mastodontinlägget från 13/10 (här) kanske avslöjade att jag älskar allt läskigt. Planerna för veckan var att fylla bloggen med skräckrelaterade inlägg varje dag till och med fredag men det började inte så bra. Igår somnade jag i soffan... Jag får helt enkelt slå ihop gårdagens Tematrio med dagens Top Ten Tuesday - båda på temat rysligheter/ att läsa runt Halloween. Tre plus tio blir 13 va?

13 rysliga böcker utan inbördes ordning:

Det - Stephen King

Innan en bosätter sig i den lilla staden Derry i delstaten Main bör en tänkta till två gånger. Fler av Kings romaner utspelar sig här och det händer sällan något trevligt. Det är ändå en roman om vänskap och barndomens magi. Historien kretsar runt 7 vänner som i sin barndom svetsades samman under en mörk och ond sommar. 27 år senare återförenas de för att uppfylla det löfte de gav varandra den där ödesdigra sommaren. Ondskan bor under deras hemstad och dessa 7 tycks vara utsedda av ödet att bryta en hemsk cykel av ond bråd död. De slogs mot Det en gång förut, men nu är Det tillbaka och nu måste de få slut på ondskan för gott. 

The Woman in Black - Susan Hill

När den unge advokaten Arthur Kipps  reser till Eel Marsh House för att reda ut en avliden klients affärer förväntar han sig rutinmässiga formaliteter. Istället dras han in i en mardröm. Den gungande stolen i den övergivna barnkammaren, det kusliga ljudet av en hästvagn om natten, ett barns skrik i dimman och otäckast av allt - och för Kipps och så det mest tragiska - Kvinnan i svart. Detta är en klassisk spökhistoria med en atmosfär som får det att krypa i skinnet.

Evig natt - Michelle Paver

Spöken och isolerade platser, gärna ogästvänliga sådana får ju mitt hjärta att klappa lite extra. Det är alltså inte för intet som även nästa tips är en spökhistoria. En fattig och ganska hopplös man vid namn Jack följer med som radiotelegrafist på en forskningsexpedition till Gruhuken i Spetspergen på Svalbard. Expeditionen är otursförföljd och den arktiska sommaren är kort. Snart befinner sig Jack ensam kvar. Eller?

The Terror - Dan Simmons

Sommaren 1845 lämnar de två skeppen Erebus och Terror Storbrittaninen för att söka efter nordvästpassagen, men expeditionen blir försenad, drabbas av olyckor och fryser till slut fast i den arktiska isen. Vintern blir hårdare än de någonsin kunnat föreställa sig men det är något mer än kölden och svälten som tar död på besättningsmännen. Någonting rör sig där ute runt skeppen...

The Complete Tales and Poems - Edgar Allan Poe

Egentligen skulle detta kunna vara vilken historia som helst av Poe men "The Complete..." täcker ju det mesta. Hans berättelser om det mystiska och det makabra är ett måste i varje lista över rysligheter. Inläggets titel är för övrigt den inledande strofen i hans klassiska poem The Raven (Korpen), om nu någon mot förmodan missat det.

Something wicked this way comes - Ray Bradbury

Klockan tre på natten - den tid då själen sägs vara längst ifrån kroppen - en vecka föra Halloween kommer tåget inrullande. Tåget för med sig karnevalen, en karneval som inte är som någon annan och innan de vet ordet av är vännerna Ned och Jim indragna i en olycksbådande kamp mellan gott och ont.

Legend - Richard Matheson

Robert Neville är den siste människan på jorden - men han är inte ensam. En farsot har dragit fram och förvandlat resten av mänskligheten till fruktansvärda, nattlevande varelser som törstar efter Roberts blod. Hopplösheten i hans liv är total men han förmår inte göra slut på det. Han lever sitt liv på det enda sätt han kan: på dagarna åker han runt i sin ödelagda hemstad och letar efter vilande fiender för att göra slut på dem med en påle i hjärtat och på natten barrikaderar han sig. Så dag händer något som stör hans monotoni, men är det en välsignelse eller en förbannelse?

Varsel - Stephen King

När Jack Torrance får i uppdrag att ta hand om det isolerade Overlook Hotel över vintern ser han det som en möjlighet att komma på fötter igen, efter att ha misslyckats som författare och fått sparken från sitt lärarjobb. Hans fru Wendy ser vintermånaderna uppe i bergen som en chans att läka relationen med Jack och förhindra att familjen splittras. Danny, deras femårige son, ser något helt annat...

Vid Vansinnets berg - H.P. Lovecraft

Under en expedition till Antarktis  upptäcker professor Dyer och hans kollegor urgamla spår av fasansfulla livsformer som tidigare är helt okända. Varelsernas urgamla ålder tillsammans med deras högt utvecklade egenskaper ställer till huvudbry på forskarna. Genom en serie mörka upptäckter, våldsamma episoder, missförstånd och skräckfyllda händelser får Dyer kunskap om jordens dolda historia och arv.

Samlade svenska kulter - Anders Fager

Här får vi ta del av ett antal skräcknoveller som alla är delar i ett större pussel. Tillsammans väver de en berättelse från en skrämmande och bisarr värld som är obehagligt lik vår egen. Det handlar om sådant som döljer sig strax under vardagens grå och trygga yta: uråldriga varelser som alltid har levat mitt ibland oss men samtidigt i det fördolda och mäktiga förhistoriska sällskap med mer makt än vad som är hälsosamt. Det är övernaturligheter som nästan går att ta på.

Drood - Dan Simmons

Den 9 juni 1865 är Charles Dickens inblandad i en tågolycka där tio personer omkommer och ett fyrtiotal skadas. Olyckan kommer att plåga honom resten av hans liv och på dagen fem år senare avlider han, 58 år gammal och mitt uppe i arbetet med The Mystery of Edwin Drood. Med författarkollegan Wilkie Collins som ledsagare får vi följa med allt djupare i en oemotståndlig värld av underjordiska tunnlar, opiumhålor, mesmerism och ond, bråd död. Vad hände egentligen med Dickens under tågolyckan? Vem - eller vad - är den mystiske Drood som Dickens hävdar dök upp på olycksplatsen och varför är Dickens så besatt av honom?

Hanteringen av odöda - John Ajvide Lindqvist

Stockholm en kväll i augusti, det är onaturligt varmt och överallt klagar människor på huvudvärk. Det känns som om ett elektriskt fällt lagt sig över stan. Inga lampor kan släckas, inga maskiner stängas av, paniken hänger i luften. Så plötsligt är allt över. Ingenting har hänt... Eller?

Rapporter från sjukhusen säger att de döda vaknar.

Frankentein eller den moderne Prometheus - Mary Shelley
Alla har vi stött på varianter av historien om den galne vetenskapsmannen och hans ohyggliga varelse, en varelse konstruerad av mänskliga likdelar och som väcks till liv med hjälp av elektricitet. Uttrycket "Frankensteins monster" är ett vedertaget begrepp men alla har nog inte stiftat bekantskap med källan till dessa spektakulära idéer: Mary Shelleys roman från 1818, en roman om den skrämmande människan och hur hon agerar när hon ställs öga mot öga med något främmande. Däri ligger skräcken i denna bok - den mänskliga ondskan, våra hjärnspöken och vår envetna vilja att försöka bemästra naturen.

Imorgon plockar jag fram 13 filmer för att sätta den där obehagliga känslan inför Halloween.

Just nu läser jag...

... Efter Floden av P.C. Jersild. I vilket fall när jag har lite tid över för nöjesläsning. Mest av allt läser jag dock min kursbok, Energy systems and sustainability, samt en himla massa klimatrapporter och -strategier. En vecka kvar på kursen nu, sedan är det bara den där nöjesläsningen som gäller!

Efter Floden är postapokalyptisk dystopi där ett atomkrig utplånat större delen av mänskligheten. En liten människospillra hankar sig fram i det som brukade vara Stockholms yttre skärgård, där sanden smälts till glas, växtligheten är nästan obefintlig och det lilla djurliv som finns lever i ständig ekologisk oblalans. Edvin är i 30-årsåldern och försörjer sig som älskare åt sjökaptener. En dag överges han på en ö bebodd endast av åldrade straffångar och några bedagade nunnor...

Fler bokbloggsjerkor om veckans tema, vilken/vilka böcker läser du just nu? hittar du hos Annika.

Serieenkät från Kulturkollo

I veckan har jag avverkat en hemtenta, börjat på den sista inlämningsuppgiften och skaffat mig en uppsjö e-postadresser att använda mig av när jag samlar in information till mitt projektarbete. Bara två veckor kvar av kursen nu! Dessförinnan hinner jag så klart med en enkät. En enkät på det underbara temat serier.

1. Om du var superhjälte/superskurk, vad skulle du heta och vilken vore din superkraft?

Jag skulle vara superhjälte, men med en mörk sida. Eftersom jag hemskt gärna vill kunna "beama" mig till Nya Zeeland måste min superkraft vara just teleportering. Det skulle i och för sig vara cool att kunna manipulera eld... Eftersom jag får bestämma själv så tar jag en kombo av de två då.

2. Vem skulle teckna serien om ditt liv, och hur?

Lise Myhre och hon skulle göra det i samma stil som hon gör Nemi. Jag kan se alldeles för mycket av mig själv i Nemi och under en period av mitt liv var jag precis så. På pricken!

3. Föredrar du att läsa tecknade serier eller att se dem på film/tv?

Jag föredrar nästan alltid att läsa. Jag vet inte varför, men det är bara när jag läser jag har ro att göra en sak i taget. Om jag tittar på film/tv måste jag ha något annat för handen. Oftast är det där andra något ätbart...

4. Vilken är din favorit bland tecknade serier och grafiska romaner?

Nemi kommer som sagt alltid ligga mig varmt om hjärtat. Jag gillar också The Walking Dead, American Vampire och Locke & Key, men inget har någonsin kunnat tävla med Neil Gaimans Sandman. Gaiman har en särskild plats i mitt hjärta och jag älskar hans märkliga historia om The Endless.

Tematrio - Titelfråga

Spontat kände jag att det skulle bli lätt att hitta tre böcker till veckans tematrio, men ack så jag bedrog mig. Ju mer jag funderar desto svårare tycker jag att det är! Nu har jag i vilket fall hittat tre historier som faktiskt har en fråga i titeln. Berätta om tre bra böcker med en fråga i titeln.

Vem ska trösta knyttet? av Tove Jansson är en bok som etsats sig fast i min själ. Knyttet är så ensam och rädd att han ger sig av hemifrån för att slippa tillbringa en natt till med alla hemska skuggor och allt mörker. Han ser möter hemuler, homsor och filifjonkor, men han är för rädd och blyg för att våga prata med dem. En dag får han en flaskpost från en mycket rädd liten skrutt och för att hjälpa henne skrämma iväg Mårran måste han ta till allt mod han kan kan uppbåda. Jag älskar den här historien! Jag känner med knyttet. Jag känner mig som knyttet. Jag älskar att historien är på rim och att det aldrig någonsin känns som ett nödrim!

Vem var den skyldige? av Agatha Christie är en av de tidiga historierna om Hercule Poirot. Han (Poirot) är i London med sin vän Hastings när han får ett brev från miljonären P. T. Renauld i Frankrike. Han känner sig hotad till livet och ber om detektivens hjälp, så Poirot och Hastings reser snabbt dit men försent... när de kommer fram ligger miljonären död med en kniv i ryggen. Poirot tar sig an att lösa mordet men det blir inte lätt, den här historien bjuder på många oväntade vändningar. Vem var egentligen mördaren?

Skall jag taga vara på min broder? av Stephen King är en novell ur samlingen Den förskräckliga apan och andra berättelser (Skeleton Crew). Det börjar som en ganska trevlig berättelse om en student som nyligen gjort sin sista tenta, men eftersom det nu är King vi pratar om så förlöper det hela inte trevligt. Att vara student kan vara mentalt väldigt slitsamt och studenten i novellen, han tillhör en av de allra mest slitna.

Fear not the dark - en ode till skräckgenren

Mina föräldrar har alltid läst mycket för mig och min bror. När jag tänker tillbaka på vilka böcker, historier och filmer jag fastnat för slås jag av det faktum att jag alltid har gillat det skrämmande. Må det så vara Sagan om Pomperipossa med den långa näsan, Mio min Mio eller 'Salem's lot, de är alla kära barndomsminnen. Vad kan då passa bättre ihop med skräckläsningen och halloween än en liten hyllning till denna käraste av genrer?

 

Jag kan inte ha varit särskilt gammal när jag lurade till mig lite TV-tid framför miniserien baserad på

Stephen Kings 'Salems lot och med skräckblandad förtjusning fastnade i det (läskiga) vampyrträsket. Det var inte utan att jag längtade lite (aningen skräckslaget) på att få se en svävande figur med gula ögon utanför fönstret.

Vid tiden före detta läste jag mest Enid Blyton och C.S Lewis men jag utvecklade en allt större förkärlek med historier med smått ockulta undertoner. Som långlivad medlem i Läslusen beställde jag hem böcker med blandade spökhistorier. Utbudet av skrämmande böcker var inte särskilt stort men jag samlade på mig böcker som Världens bästa spökhistorier och Den flygande holländaren, dessutom hade jag och mina klasskompisar som nöje att berätta (och agera) spökhistorier för varandra. Det var legenden om spöket i klocktornet, någon som bodde på en gammal hemsökt gård och i den fallfärdiga stugan i skogen fanns både spöken och en galen gammal man. I sexan samlades hela klassen för en filmkväll. Efter att ha sett Jurtjyrkogården var vi som galna - jag har barndomskamrater som fortfarande är rädda för grå katter - men ack så roligt vi hade!

En het och torr sommar i mina tidiga tonår var jag ensam hemma. Det var mörkt, åskan mullrade avlägset från flera håll. På TV visades den tecknade versionen av Sagan om Ringen. Det är ingen skräckfilm per se men ringvålnadernas röda ögon träffade precis lika perfekt som Salem-vampyrernas gula och ackompanjerade av åskan dundrade de fram genom skogarna i Fylke. Det var mys på hög nivå! Jag hade också förälskat mig i Anne Rice vampyrer och äntligen kom En vampyrs bekännelse på bio. Dubbelmys!

I samma veva visades filmatiseringen av Stephen Kings Det på TV. Den med Tim Cyrry som Pennywise. Jag har drömt mardrömmar hela mitt liv, men de har aldrig handlat om övernaturligheter och aldrig varit triggade av något jag sett på TV (eller läst i en bok). Det gav mig inte heller mardrömmar men jag hyser än idag en stor respekt för avlopp! Och med respekt menar jag egentligen inget annat än rädsla. Jag kan inte duscha utan att ha full koll på avloppsbrunnen för man kan aldrig så noga veta vad som döljer sig där. För min tonårs-sköra mentala hälsas skull övergick jag mer och mer från skräck till fantasy. Steget är egentligen inte så långt och jag hade ju faktiskt övat med bl.a. böckerna om Narnia. Mitt kärleksförhållande med det skrämmande var tvunget att få ett slut. Det är trots allt bättre mindre ångestfyllt att hålla sig borta från sådant som enbart finns för att skrämma en så pass att man måste sova med lyset på... i föräldrarnas rum... tillsammans med eventuella gosedjur.

Och sedan kom The Ring. Jag har aldrig haft någon dragning till slasher-filmer, jag tycker inte att ju blodigare desto bättre (inte ens i zombie-filmer, som jag älskar) men en riktigt bra spökhistoria, en skrämmande förbannelse eller andra onämnbara fasor, det är min svaghet. Jag tänkte att jag är vuxen nu, jag fixar det här! Och visst gick det bra. Det var precis så där kittlande som det ska vara. Sedan sov jag med lampan tänd i en vecka... Jag var till och med tvungen att låsa in DVD:n i vindsförrådet för jag vågade inte ha filmen i min lägenhet.

Så varför fortsätter jag att utsätta mig för detta? Varför ser jag Silent Hill om och om igen, varför letar

jag med ljus och lykta efter spökhistorier i film- och bokform, varför i hela friden tittade jag på Sinister i vintras? Varför gör jag mig nu redo för premiären av Annabelle (prequel till the Conjuring) och en ny säsong av The Walking Dead? Därför att skräckgenren gör någon ingen annan genre kan!

Skräck inte bara skrämmer oss, det engagerar våra instinkter och hindrar oss från att överanalysera våra vardagliga känslor genom att låta rädslan ta över. Rädsla, visst det är en känsla men det är ändå något annat! Stephen King har sagt "Vi hittar på våra egna fasor för att hjälpa oss med de verkliga". I skräck är ingens liv perfekt, snarare tvärt om, så det finns inget att vara avundsjuk på. Jag har fortfarande inte läst om en kärlekshistoria inom skräckgenren som jag skulle vilja vara en del av. Rikedom räddar ingen, snarare tvärt om faktiskt, det blir oftast värre och den där utlandsresan du gick miste om... alla på stranden blev i alla fall uppätna av en gigantisk haj! Denna gång förstår jag något om skräckgenren som jag inte förstått förut - skräck är den ultimata verklighetsflykten, för när du absorberas av en skräckhistoria säger din hjärna instinktivt åt din kropp att fokusera, annars kan vi dö. Det är därför svårare att låta tankarna vandra till det vardagliga "glöm inte att oroa dig för detta, och detta och detta" vilket annars är så typiskt för den mänskliga hjärnan.

Du behöver så klart inte ha något speciellt att fly ifrån för att njuta av skräck,  den är också ett enormt bra botemedel mot den gamla hederliga åkomman tristess. Jag läser/tittar på skräck av den enkla anledningen att jag gillar läskiga saker, trots att jag just nu inte har något som helst att fly ifrån. Jag gillar att bli skrämd. Allt annat är bara grädde på moset.

Men hallå! Jag kan ju inte läsa något läskigt, jag kommer att får mardrömmar! Ja, så är det nog. Baksidan med att lura hjärnan att den är i fara är att den är designad att komma ihåg skrämmande upplevelser i detalj. För säkerhets skull. Den kan till och med trigga posttraumatisk stress eller fobier. Så är det. Säg inte att jag inte varnade dig.

Dröm sött!

Skräckläs 2014

Oktober/november är verkligen den bästa tiden för skräck (kanske med undantag för arktiska spökhistorier som gör sig bäst under en snöstorm i januari/februari) och på Nellons bokblogg pågår ett tema om just skräckläsning. Jag känner mig så pepp! Jag har bara ett litet problem... i alla att-läsa-högar här hemma finns inte mycket läskigt. Det finns förvisso dystopier och det är ju läskigt på sitt sätt... men nu vill jag ha gastkramande skräck. Gastkramande är viktigt!

Alla förslag på gastkramande litteratur mottages med varm hand! Förslag på gastkramande filmer går också bra. Jag gillar skräckfilmsmys!

P.S. Glittrande/glimmande vampyrer är inte läskiga!

Tre på tre - Den nya människan

Den nya människan - Boel Bermann

Jag har dödat ett barn.
Det är vad de säger till mig här på polisstationen, i förhörsrummet.
Inombords skriker jag.
- Det var inget barn jag dödade. Det var något helt annat. Kan ni inte se det?

År 2014 föds inga barn längre. Efter en tid börjar kvinnorna plötsligt bli gravida igen och allt tycks vara som vanligt, men de nya barnen är inte som barn brukar vara. De iakttar sin omgivning i tysthet,  utan att leka och utan att skratta. Rakel är en av de första som inser att den nya människan är ett hot mot mänsklighetens hela existens. Hennes historia varvas med tidningsnotiser och utdrag ur vetenskapliga rapporter, och de första 10 sidorna ger mig en brännande känsla av obehag i maggropen, precis som det ska vara med en dystopi.

Det är en riktigt bra intrig och vill så gärna tycka om den här boken, men det är något som inte riktigt stämmer. Den där känslan av obehag följs inte upp. Hela berättelsen känns så distanserad, som att författaren hela tiden försöker hålla mig på en armlängds avstånd. Korta och avhuggna meningar i formell ton kan vara effektfullt om de används på rätt sätt, men här gör de snarare att jag aldrig riktigt får någon känsla för karaktärerna. Språket i Rakels berättelse är detsamma som i de vetenskapliga artiklarna vilket gör att kontrasten mellan strikt information och känslomässig berättelse blir för liten. Knepet som borde ge berättelsen en extra dimension faller liksom platt. Det är inte förrän precis på slutet som jag upplever att det är verkligt spännande (läs obehagligt).

Jag tror inte att det skulle störa mig så mycket om storyn var sämre, men när jag blir introducerad till något som verkar så lovande och som sedan inte uppfyller min förväntan blir jag besviken. Jag är verkligen förälskad i intrigen. Mänsklighetens undergång skildras så ofta i en våldsam och plötslig apokalyps men att se på när den långsamt förtvinar är än mer skrämmande. 

Nu låter det som att jag tycker den här boken är dålig men det är den verkligen inte, jag hade bara hoppats på mer. Något som band ihop en fantastisk början och ett bra slut.