Tre på tre - Den nya människan

Den nya människan - Boel Bermann

Jag har dödat ett barn.
Det är vad de säger till mig här på polisstationen, i förhörsrummet.
Inombords skriker jag.
- Det var inget barn jag dödade. Det var något helt annat. Kan ni inte se det?

År 2014 föds inga barn längre. Efter en tid börjar kvinnorna plötsligt bli gravida igen och allt tycks vara som vanligt, men de nya barnen är inte som barn brukar vara. De iakttar sin omgivning i tysthet,  utan att leka och utan att skratta. Rakel är en av de första som inser att den nya människan är ett hot mot mänsklighetens hela existens. Hennes historia varvas med tidningsnotiser och utdrag ur vetenskapliga rapporter, och de första 10 sidorna ger mig en brännande känsla av obehag i maggropen, precis som det ska vara med en dystopi.

Det är en riktigt bra intrig och vill så gärna tycka om den här boken, men det är något som inte riktigt stämmer. Den där känslan av obehag följs inte upp. Hela berättelsen känns så distanserad, som att författaren hela tiden försöker hålla mig på en armlängds avstånd. Korta och avhuggna meningar i formell ton kan vara effektfullt om de används på rätt sätt, men här gör de snarare att jag aldrig riktigt får någon känsla för karaktärerna. Språket i Rakels berättelse är detsamma som i de vetenskapliga artiklarna vilket gör att kontrasten mellan strikt information och känslomässig berättelse blir för liten. Knepet som borde ge berättelsen en extra dimension faller liksom platt. Det är inte förrän precis på slutet som jag upplever att det är verkligt spännande (läs obehagligt).

Jag tror inte att det skulle störa mig så mycket om storyn var sämre, men när jag blir introducerad till något som verkar så lovande och som sedan inte uppfyller min förväntan blir jag besviken. Jag är verkligen förälskad i intrigen. Mänsklighetens undergång skildras så ofta i en våldsam och plötslig apokalyps men att se på när den långsamt förtvinar är än mer skrämmande. 

Nu låter det som att jag tycker den här boken är dålig men det är den verkligen inte, jag hade bara hoppats på mer. Något som band ihop en fantastisk början och ett bra slut.