Mina föräldrar har alltid läst mycket för mig och min bror. När jag tänker tillbaka på vilka böcker, historier och filmer jag fastnat för slås jag av det faktum att jag alltid har gillat det skrämmande. Må det så vara Sagan om Pomperipossa med den långa näsan, Mio min Mio eller 'Salem's lot, de är alla kära barndomsminnen. Vad kan då passa bättre ihop med skräckläsningen och halloween än en liten hyllning till denna käraste av genrer?
Jag kan inte ha varit särskilt gammal när jag lurade till mig lite TV-tid framför miniserien baserad på
Stephen Kings 'Salems lot och med skräckblandad förtjusning fastnade i det (läskiga) vampyrträsket. Det var inte utan att jag längtade lite (aningen skräckslaget) på att få se en svävande figur med gula ögon utanför fönstret.
Vid tiden före detta läste jag mest Enid Blyton och C.S Lewis men jag utvecklade en allt större förkärlek med historier med smått ockulta undertoner. Som långlivad medlem i Läslusen beställde jag hem böcker med blandade spökhistorier. Utbudet av skrämmande böcker var inte särskilt stort men jag samlade på mig böcker som Världens bästa spökhistorier och Den flygande holländaren, dessutom hade jag och mina klasskompisar som nöje att berätta (och agera) spökhistorier för varandra. Det var legenden om spöket i klocktornet, någon som bodde på en gammal hemsökt gård och i den fallfärdiga stugan i skogen fanns både spöken och en galen gammal man. I sexan samlades hela klassen för en filmkväll. Efter att ha sett Jurtjyrkogården var vi som galna - jag har barndomskamrater som fortfarande är rädda för grå katter - men ack så roligt vi hade!
En het och torr sommar i mina tidiga tonår var jag ensam hemma. Det var mörkt, åskan mullrade avlägset från flera håll. På TV visades den tecknade versionen av Sagan om Ringen. Det är ingen skräckfilm per se men ringvålnadernas röda ögon träffade precis lika perfekt som Salem-vampyrernas gula och ackompanjerade av åskan dundrade de fram genom skogarna i Fylke. Det var mys på hög nivå! Jag hade också förälskat mig i Anne Rice vampyrer och äntligen kom En vampyrs bekännelse på bio. Dubbelmys!
I samma veva visades filmatiseringen av Stephen Kings
Det på TV. Den med Tim Cyrry som Pennywise. Jag har drömt mardrömmar hela mitt liv, men de har aldrig handlat om övernaturligheter och aldrig varit triggade av något jag sett på TV (eller läst i en bok).
Det gav mig inte heller mardrömmar men jag hyser än idag en stor respekt för avlopp! Och med respekt menar jag egentligen inget annat än rädsla. Jag kan inte duscha utan att ha full koll på avloppsbrunnen för man kan aldrig så noga veta vad som döljer sig där. För min tonårs-sköra mentala hälsas skull övergick jag mer och mer från skräck till fantasy. Steget är egentligen inte så långt och jag hade ju faktiskt övat med bl.a. böckerna om Narnia. Mitt kärleksförhållande med det skrämmande var tvunget att få ett slut. Det är trots allt
bättre mindre ångestfyllt att hålla sig borta från sådant som enbart finns för att skrämma en så pass att man måste sova med lyset på... i föräldrarnas rum... tillsammans med eventuella gosedjur.
Och sedan kom The Ring. Jag har aldrig haft någon dragning till slasher-filmer, jag tycker inte att ju blodigare desto bättre (inte ens i zombie-filmer, som jag älskar) men en riktigt bra spökhistoria, en skrämmande förbannelse eller andra onämnbara fasor, det är min svaghet. Jag tänkte att jag är vuxen nu, jag fixar det här! Och visst gick det bra. Det var precis så där kittlande som det ska vara. Sedan sov jag med lampan tänd i en vecka... Jag var till och med tvungen att låsa in DVD:n i vindsförrådet för jag vågade inte ha filmen i min lägenhet.
Så varför fortsätter jag att utsätta mig för detta? Varför ser jag Silent Hill om och om igen, varför letar
jag med ljus och lykta efter spökhistorier i film- och bokform, varför i hela friden tittade jag på Sinister i vintras? Varför gör jag mig nu redo för premiären av Annabelle (prequel till the Conjuring) och en ny säsong av The Walking Dead? Därför att skräckgenren gör någon ingen annan genre kan!
Skräck inte bara skrämmer oss, det engagerar våra instinkter och hindrar oss från att överanalysera våra vardagliga känslor genom att låta rädslan ta över. Rädsla, visst det är en känsla men det är ändå något annat! Stephen King har sagt "Vi hittar på våra egna fasor för att hjälpa oss med de verkliga". I skräck är ingens liv perfekt, snarare tvärt om, så det finns inget att vara avundsjuk på. Jag har fortfarande inte läst om en kärlekshistoria inom skräckgenren som jag skulle vilja vara en del av. Rikedom räddar ingen, snarare tvärt om faktiskt, det blir oftast värre och den där utlandsresan du gick miste om... alla på stranden blev i alla fall uppätna av en gigantisk haj! Denna gång förstår jag något om skräckgenren som jag inte förstått förut - skräck är den ultimata verklighetsflykten, för när du absorberas av en skräckhistoria säger din hjärna instinktivt åt din kropp att fokusera, annars kan vi dö. Det är därför svårare att låta tankarna vandra till det vardagliga "glöm inte att oroa dig för detta, och detta och detta" vilket annars är så typiskt för den mänskliga hjärnan.
Du behöver så klart inte ha något speciellt att fly ifrån för att njuta av skräck, den är också ett enormt bra botemedel mot den gamla hederliga åkomman tristess. Jag läser/tittar på skräck av den enkla anledningen att jag gillar läskiga saker, trots att jag just nu inte har något som helst att fly ifrån. Jag gillar att bli skrämd. Allt annat är bara grädde på moset.
Men hallå! Jag kan ju inte läsa något läskigt, jag kommer att får mardrömmar! Ja, så är det nog. Baksidan med att lura hjärnan att den är i fara är att den är designad att komma ihåg skrämmande upplevelser i detalj. För säkerhets skull. Den kan till och med trigga posttraumatisk stress eller fobier. Så är det. Säg inte att jag inte varnade dig.
Dröm sött!
