Tredje och avslutande delen i min trio till Tre på tre är Margaret Atwoods Oryx & Crake.
En ensam man som kallar sig Snömannen svälter långsamt ihjäl i en värld tömd på människor som han själv. Han bor på en primitiv plattform uppe i ett träd, klär sig ett ett gammalt lakan och hemsöks av en retsam röst som en gång tillhörde Oryx, kvinnan han älskade. Någon form av katastrof har ägt rum. I omgivningen finns bråte, byggnader som dränkts av havet och reliker av en civilisation. Varelser med sällsamma namn drar runt i naturen och där finns också Crakes barn - kusligt perfekta varelser vars utsökt människolika utseende inte kan dölja det faktum att de inte är helt mänskliga - för vilka Snömannen känner båda avsmak och någon form av ansvar.
Vem är Snömannen? Hur överlevde han? Och vad hände egentligen med världen?
Svaren på frågorna ges i två parallella berättelser - en om Snömannens förlösande resa tillbaka till det förfallna laboratoriekomplexet som tidigare drevs av hans barndomsvän Crake, som på något sätt tycks haft del i det katastrofala som hände, och en om Jimmy, mannen som Snömannen var innan allt kollapsade.
Mer än så kan jag inte säga om handlingen utan att avslöja för mycket, men vad jag kan säga är att berättelsen är skrämmande och verklighetsnära. Atwoods mörka humor förflyttar oss till en högst tänkbar nära framtid, till en sällsam men ändå fullkomligt trovärdig plats som ödelagts efter en ekologisk och vetenskaplig katastrof. Det är kusligt och Atwoods detaljrikedom gör bitvis berättelsen outhärdlig. Det finns inte mycket till nåd.
Slutsumman blir döden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar