The Passage av Justin Cronin

Before she became the Girl from Nowhere - the One Who Walked In, the First and Last and Only, who lived a thousand years - she was just a litte girl from Iowa, named Amy. Amy Harper Bellafonte.

The Passage (på svenska, Flickan från Ingenstans) har blivit hypad i klass med DaVinci-koden men till skillnad från Dan Brown så lever Justin Cronin upp till alla förväntningar. Jag läste bokens första mening och var fullständigt fast. Jag blev totalt uppslukad. Av stämningen - hotfull och ödesmättad -, av känslorna, temposkiftningarna och det som döljs under ytan. Totalt uppslukad!

Det är egentligen helt omöjligt att skriva om handlingen utan att avslöja för mycket. Det är en bok om apokalypsen, om smitta, rädsla och att kämpa för överlevnad. Det är berättelsen om vad som hände och början på vad som hände efter det. Apokalyps och postapokalyps. Det bästa av två världar.

Allt börjar med ett hemligt forskningsprojekt som går snett. En smitta släpps lös och mänskligheten står vid ruinens brant. Apokalypsen är ett faktum, USA förvandlas till ett vampyrinfekterat inferno och resten av världen följer straxt efter.

Mitt i detta kaos lär vi känna Amy, den sista försökspersonen och kronan på forskningsprojektets smittsamma verk. Hon finns där i berättelsens utkant och gäckar oss med sin betydelse. Är hon ond eller god? Vad kommer hon att spela för roll?

Så i en handvändning förändras historien. Vi går från apokalyps till postapokalyps och får lära känna ett litet befäst samhälle som överlevt genom att lysa upp den mörka natten med strålkastare. De lever ett välordnat liv i skydd av ljuset men säg den glädje som varar för evigt.

Plötsligt förändras världen igen och vi får följa med postapokalypsens protagonister på en hisnande resa för att rädda världen, där trådar knyts ihop och mysterier får sin förklaring.

Jag har läst om många som tycker att The Passage är för lång och att den skulle tjäna på att kortas ner, men jag håller inte med. Visst är postapokalypsen bakom barrikaderna en ganska långsam historia. Den vardagliga tristessen har dock sin del i historien och det blir fler tempoväxlingar. Tempoväxlingar gör en historia mer levande. Om längden på boken ändå känns avskräckande så kan jag berätta om en lillebror som läser max en bok om året. Han började läsa The Passage och slutade inte förrän han sträckläst både den och uppföljaren, varpå han utbrast "men åååh, det är ett helt år till nästa bok kommer ut!". 

The Passage är bra! 

Punkt slut.