Hoppa jämfota av upprymdhet

Jag läser – nej, förlåt – jag slukar senaste numret av Illustrerad vetenskap. Med Dan Simmons The Terror och historien om den olycksaliga Franklinexpeditionen färskt i minnet fascineras jag av kanadensiska forskares senaste upptäckt.

1850 gav sig HMS Investigator ut för att leta efter John Franklins försvunna skepp, Erebus och Terror. Till skillnad från många andra expeditioner valde man att gå mot nordvästpassagen västerifrån och när provianten, efter 2 år fastfrusna i packisen började sina valde man att fortsätta österut till fots. Man blev slutligen upplockade av räddningsfartyg och alla utom tre besättningsmän överlevde strapatserna. Skeppet Investigator har ingen sett sedan det övergavs. Det vill säga, fram till i somras då det hittades av kanadensiska marinarkeologer.

bild från www.illvet.se

Repotaget är fyra uppslag långt och berättar om John Franklins försvunna besättning, om Lady Franklins jakt på maken och kapten Robert McClures resa med Investigator. Det berättar också hur det iskalla vattnet bevarat det som finns i det sjunkna skeppet. Till och med papper och skrift. Arkeologerna säger sig vara hoppfulla vad gäller att hitta Erebus och Terror och – om skeppen är kompletta nog – få ett hum om vad som faktiskt hände expeditionen.

Det är så otroligt spännande. Franklinexpeditionen är ett av moderna tiders största mysterier. Nyfiken och vetenskapstokig som jag är kan jag bara avundas de forskare som eventuellt får vara med och göra en sådan upptäckt! Igenkänning och kopplingen till en bra bok gör såklart sitt till. Samtidigt känner jag mig lite kluven. Det är ju trots att mysteriet som ligger till grund för The Terror.

Jag tror dock att vetenskapskvinnan i mig kommer att ta överhanden i slutändan. Jag har fantasi nog att tro stenhårt på Dan Simmons version samtidigt som jag läser om vad som verkligen hände.

Bokalfabet 2.0 - E

Bokstaven E är den femte bokstaven i alfabetet och således också nummer fem i bokstavsleken Bokalfabet 2.0.

1. Först ut är fem ord på E. Associera fritt till böcker – fem ord kan bli fem titlar eller en, det viktigaste är att tipsa om böcker.
Elegant. Eufori. Erkänna. Enkel. Elefant.

Elegant är mrs Ayres på Hundreds hall och även om Främlingen i huset inte blev någon stor favorit så kan jag ändå rekommendera den till alla som älskar en spökhistoria. Mrs Ayres dotter Caroline är till skillnad från sin mor en enkel person. Hon är praktisk och föredrar att handgripligen ta sig an alla tänkbara uppgifter.

Erkänna är något Raskolnikov borde göra när han i Brott och straff yrar omkring i febrig förvirring. Detta erkännande är dock något som sitter extremt hårt åt och vi får därför följa honom genom hans moraliska dilemman.

Eufori är lite av den känsla jag (och andra) njuter av nu då det är vår. Vår är det också då Lillan kommer till jorden i Majas visa (en sång som min mamma alltid sjöng för mig som barn eftersom jag, precis som Maja är född i maj). Maja tittar på naturen är ett måste för alla nyfikna barn. Med den i högsta hugg odlade jag groddar och studerade myror med förstoringsglas. En självklar association, tycker ni inte det?!

Ordet elefant får mig osökt att tänka på Pellefant. Denna självgoda och ganska dryga leksak som skapades av Bamses pappa – Rune Andréasson.


2. Den andra uppgiften är att presentera en litterär karaktär med för- och/eller efternamn på E.

Edmund Pevensie känner sig ofta förbisedd av sina äldre syskon och när de tillsammans kommer till Narnia i Häxan och lejonen förråder han dem till Den vita häxan. Under berättelsens gång inser han dock sina fel och slåss i slutändan tillsammans med Aslan och syskonen mot häxan. Han är en av huvudkaraktärerna också i de följande två böckerna och har mindre roller i ytterligare två.

3. Lyft fram en europeisk författare du tycker får på tok för lite uppmärksamhet.

Förra året fick jag – av en ren händelse – hem ett exemplar av Lena Anderssons Duck city, en svart komedi med udden riktad på USA. Hur mycket det skrivits om Andersson och hennes böcker har jag faktiskt ingen aning om men det kan inte vara överdrivet mycket, jag hade aldrig hört talas om henne förut. Hon hade något jag fastnade för och jag skulle mer än gärna läsa fler av hennes böcker.

Tematrio - (Påsk)häxor

Det är som fortfarande påsk och således blir det ännu en trio med påskanknytning.
Berätta om tre berättelser med häxor i. Välj genre efter tycke och smak.

1. Jag har aldrig varit speciellt lättskrämd. Eller – kanske har jag varit lättskrämd men gillat det, fått en kick och fascinerats. Min bror har dock inte alltid gillat att bli skrämd och berättelsen om Pomperipossa var något av det läskigaste han visste som barn. Det är faktiskt en bok han lovat att aldrig läsa för sina egna barn. Själv tycker jag fortfarande om den och rekommenderar den varmt till alla barn – stora som små – som är förtjust i en lite smått otäcka historier.

2. Jag – som den nörd jag är – kan inte skriva om häxor utan att nämna Terry Pratchetts häxor. Dessa sanlösa damer är omåttligt intelligenta, hysteriskt roliga och förbaskat skickliga på sitt jobb (även om det inte alltid blir som man har tänkt sig). Vi möter dem först i Trollkarlens stav och sedan i flertalet böcker, bland annat mina favoriter Herrskap och häxor, Masker och Carpe Jugulum.

3. En manlig häxa – eller magiker – får man väl ändå påstå att Pug är. Raymond E. Feists serie Riftwar saga börjar med boken Magician. Jag köpte en begagnad utgåva för 2 nya zeeländska dollar när jag var där 2008, jag lämnade sedan boken i en byteshylla på ett hostel. När jag kom hem ångrade jag mig och beställde således hem boken i nyskick för dyra pengar, samtidigt som jag även köpte bok två (Silverthorn) och tre (A darkness at Sethanon) i samma serie. Bok fyra, fem och sex fick följa med hem i senaste bokbeställningen och av det kan vi nog dra slutsatsen att jag varmt rekommenderar även denna serie. Man ska inte låta sig avskräckas av mina sex inköpta böcker (som bara är en liten del av hela romansviten), det räcker gott bara att läsa de första tre.

Utan internet försmäktar vi på denna ö

Det är inte helt sant, pappa och jag äger varsitt fullt fungerande mobilt internet som självfallet följer med ut skärgården när vi åker dit. Det fungerar lite halvtaskigt men tillräckligt bra för att blogga.

Däremot saknas tiden när hela storfamiljen är där och firar påsk. I synnerhet är det väl två pojkar – 4 och 8 år gamla – som kräver fasters uppmärksamhet. En uppmärksamhet som de får mer än lovligt mycket av! Den lilla tid fastern hade för sig själv spenderade hon tillsammans med en viss Windup girl.

Väl hemma på fastlandet igen har fastern och hennes bok intagit hammocken. Det kan mycket väl vara den bästa läsplatsen i världen. En stilla gungande hammock, en värmande sol och en svag bris, fågelkvitter och två gosiga katter. Ja, det är faktiskt så nära himmelriket man kan komma.

What's in a name?

Att få gå hem 20 minuter tidigare från jobbet. Att dricka den första koppen kaffe på morgonen. Att promenera hem i soluppgången. Det är de små sakerna som är den stora behållningen med livet. Det är de som ger den största njutningen.

På samma sätt är det de små texterna – titlarna – som ger mig det största lässuget. Spännande titlar. Roliga titlar. Bra titlar. Jag är faktiskt barnsligt förtjust i fängslande titlar och de är många gånger avgörande vid mina bokköp.

Det kan vara säregna titlar som Sputnik sweetheart, eller långa stämningsfulla dito som Den vidunderliga kärlekens historia.

Jag tycker om när författaren lagt ner möda på att hitta ett passande namn på sin bok. Ett namn som antingen sammanfattar bokens handling på ett finurligt sätt eller antyder något om berättelsen. Som en nyckel till bokens innersta väsen. För mig är titlar som poesi och poesi bör helt enkelt vara full av hjärta.

Vad som är tilltalande poesi är naturligtvis väldigt personligt. Några av mina favoriter (utöver de i texten), utan inbördes ordning är de nedan.

Neverwhere – Neil Gaiman
Something wicked this way comes – Ray Bradbury
Flickan som älskade Tom Gordon – Stephen King
Ro utan åror – Ulla-Carin Lindquist
Tordyveln flyger i skymningen – Maria Gripe
Vid Vansinnets berg – H.P Lovecraft
Jag minns att jag sprang – Ron McLarty
Spelar min lind, sjunger min näktergal – Astrid Lindgren
Och fjättra Lilith i kedjor – Åsa Schwarz

Det är en ganka brokig skara. Det enda de egentligen har gemensamt är att de känns i maggropen.
Min maggrop.

Detta inlägg är en del av en bloggstafett för att fira Världsbokdagen.

Läs mer om stafetten hos följande bloggare:

och dagarna går…, Ariels Bokhylla, Eli läser och skriver, Can’t sleep, must read, Fiktiviteter, Böcker böcker böcker, Marias Bokblogg, the curious case of the books, Tidnings Ida, Bokform, Boklesebloggen min, Bokomaten, Två träd i en bokskog, Mimmimaries böcker och annat, Inreda med böcker, Havsdjupens sal, Ciccis Bokblogg, Böcker etc., Lingonhjärta, Lyrans Noblesser, Ord och inga visor, En full bokhylla är en rikedom, enligt O

Tematrio - Påskekrim

I Norge är det tradition att på påsken läsa deckare – kriminallitteratur. Veckas tematrio är därför, inte helt förvånande baserat på just detta fenomen.

För egen del kommer det bli mer påskescifi än påskekrim, jag är ju som bekant inte jätteförtjust i deckare. Det finns alldeles för många dåliga författare inom genren. En hel uppsjö faktiskt! Att hitta de bra är lika lätt som att hitta ett specifikt grässtrå i en höstack! Har ni bra tips på bra, gärna lite udda deckare så mottages dessa med varm hand. Till veckans tematrio då.

Berätta om tre favoritdeckare!

1. ... och fjättra Lilith i kedjor av Åsa Schwarz har vad jag tycker många deckare saknar: en skön miljö (Stockholm och Södermalm i detta fall, vilket får mig att känna mig hemma), legender om mörka demoner (lööv!) och en modern deckarhistoria i IT-miljö, allt detta utan att på något sätt kännas överdrivet. Jag menar – hur ofta händer det inte att en författare som satt sig in i en fascinerande legend överröser läsare med mängder av onödiga detaljer, bara för att visa att man kan? Kanske är stilen ibland lite stressad men de olika berättelserna vävs samman på ett snyggt sätt som gör att IT och ockultims känns som en självklar kombination.

2. En mässa för de döda av Jean-Christophe Grangé är både utomordentligt bra och ganska usel på samma gång. Scenen är Frankrike, vilket känns som en skön kontrast till de vanliga USA och Storbritannien. Det börjar riktigt bra, historien är välskriven, språket är vasst och mysteriet kretsar kring användandet av den mänskliga rösten. Det är riktigt otäckt, faktiskt något av det läskigaste jag läst.
Sedan tar boken en vändning utan dess like. Grangés faller i fällan jag nämnde ovan och boken blir till en historielektion snarare än en kriminalroman. Konspirationerna blir överdrivna på gränsen till otroliga och ett mysterium måste vara trovärdigt för att vara läskigt. Jag är dock väldigt förtjust i Grangé. Han skriver fenomenala dialoger och har mångfacetterade karaktärer. Boken är – trots missödet straxt efter mitten – en mycket otäck och fascinerande historia.

3. Tio små negerpojkar av Agatha Christie är en klassiker i deckarsammanhang. Det är också en av de bästa mordgåtor Christie har skrivit, för det är en mordgåta, ingen rysare likt böckerna ovan. Intrigen är genialiskt upplagd och tveklöst förvirrande. Det går dock att lista ut vem mördaren är, om man håller tungan rätt i mun. Berättelsen är underhållande och bitvis riktigt medryckande. En isolerad skara människor är karaktäristiskt för Christie och som alltid har de alla en sida de gärna vill dölja.

En inte helt vanlig lördag

På lördag (23/4) är det påskafton med allt vad det innebär. På lördag är det också världsbokdagen och tillsammans med enligt O firar vi detta genom en bloggstaffet. Under dygnet - med start 00.01 och avslut 23.59 - kommer det att publiceras ett inlägg i timmen. Inläggen kommer att, på vitt skilda vis spegla skribenternas kärlek till böcker och läsning.

Länkar till alla inläggen kommer finnas hos enligt O den 23:e.

Mitt inlägg publiceras 10.00.