Om ni minns så fick jag en bok via Booked i november. Det har sina fördelar att få böcker för man kan få tag på böcker man annars aldrig skulle läsa. Det kan också ha sina nackdelar - man kan få tag på böcker man annars aldrig skulle läst. Innan jag går in mer på vad jag menar med det:
Lille Andy Smythe försvinner spårlöst när han och hans barnflicka Liga är på promenad, men lika plötsligt som han försvinner dyker han upp igen i sin barnvagn på sin pappas jobb. Några dagar senare försvinner han igen och då försvinner även Liga. Sedan försvinner tonårsdottern Kelly. Mamman är vilse i alkoholdimmorna och blir allt mer panikslagen. Den ende som tycks kunna behålla lugnet är pappa William Smythe, diplomat vid brittiska ambassaden.
Granne med familjen bor beteendevetaren Alex King och genom honom tar de kontakt med poliserna Nina Mander och Gabriel Hellmark. Hellmark måster förhålla sig till säkerhetspolisen som vill bevaka men inte ta över fallet. Alex och Ninas förhållande är frostigt. Allt medan någon utarbetat en sadistisk plan för att bryta ner familjen Smythe.
Detta är tredje boken om Alex King men då de är fristående är det inget problem för en nybörjare som mig. Mitt problem är att det inte är särskilt spännande. Att något händer barnen är en förälders värsta mardröm och när de vid upprepade tillfällen försvinner borde även läsaren känna samma vanmakt som föräldrarna. Men nej. Den hispiga, smygalkoholistiska mamman var så redan innan barnen försvann (är inte alla rika hemmafruar så i denna typ av historia) och den kyliga, beräknande fadern reagerar inte särdeles starkt. Visserligen beskriver Alex King flera gånger för poliserna att hans tränade öga ser igenom pappans fasad, men det är ingenting jag som läsare känner.
Att Alex King är gravt arbetsskadad (vem är å andra sidan inte det) märks då vi istället för att lyssna på hans konversationer får ta del av alla beteendevetenskapliga haranger som far genom hans huvud. Till stor del intressant men när han sedan inte alls förstår sig på Nina faller hela konceptet och han känns inte längre trovärdig. Kanske för att det är så mycket hårda fakta i boken att verkliga känslor inte når fram till mig som läsare. Det är så jag känner, att jag läser en faktabok. Jag dras inte på något vis med i den känslomässiga bergochdalbana det borde vara att få sina barn kidnappade, återlämnade och sedan kidnappade igen. Ska jag tycka om en bok så måste jag dras med även känslomässigt.
Jag skulle dock kunna leva med allt detta och ändå tycka att boken är helt ok läsning - lite välling för en slutkörd hjärna så att säga - om det inte vore för det faktum att jag, i samma stund jag blir presenterad för hjärnan bakom planen vet att det är hen vi letar efter. Sådant är för mig helt oförlåtligt. Det får inte vara så uppenbart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar