Jag känner mig frånvarande i mitt eget liv. Det rullar på men jag hänger inte med. Få saker ter sig roliga. Jobbet kräver ett alert engagemang i många timmar och orkar jag hålla det kraschar jag när jag kommer hem. Jag är antingen av eller på. Har inte förmågan att sålla bland intrycken så när orken tar slut stänger jag av. Frustrationen är totalt.
Tanken på att jobba om en knapp vecka ger mig panik. Jag har varit ledig och förväntas vara utvilad. Vad är utvilad? Det jag borde vara eftersom jag inte har barn förstås. Det är något jag alltid får veta. "Du har inga barn, varför är du stressad/trött?" Vilket gör ångesten ännu djupare eftersom jag har fel känslor. Så dumt av mig! Det är fel av mig att vara stressad och jag tycker inte om att vara fel.
Alla dessa intryck jag inte kan sålla bland. Sömnsvårigheter. Livliga drömmar. Mardrömmar. Även ilska. Jag säger saker jag inte menar bara för att få lätta på trycket. Jag menar saker jag inte säger också. Jag tar saker personligt men orkar inte diskutera, för jag vet att känslan är fel. Det har inte med mig att göra så jag har ingen rätt att känna mig arg, ledsen, övergiven.
Vad jag vill är att kunna göra om denna kaosartade storm till kreativa tankar. Om jag bara fick ett litet grepp. Om en enda tanke. Bara en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar