Harry Martinsons Aniara: en revy om människan i tid och rum utspelar sig i ett rymdskepp på väg mot Mars. Jorden är inte längre beboelig då den p.g.a. kärnvapen och miljöförstöring är alltför strålskadad. 8000 flyktingar befinner sig ombord på farkosten Aniara som likt en sentida Noaks ark strävar genom rymden, men så kommer skeppet ohjälpligt ur kurs och kastas ut ur solsystemet. Alltmedan hon driver längre bort i rymden, bort mot en frusen tomhet och ett universum utan nåd, går det upp för passagerarna att ingen räddning är möjlig.
Aniara är en egensinnig skapelse, för även om folk skrivit både storslagna epos och science fiction förut hade ingen före Harry Martioson kommit på tanken att foga samman dessa två. Kontrasterna mellan den episka diktens urgamla form och modern science fiction med dystopiska undertoner är slående. Visst är det påtagligt att 60 år har gått sedan Aniara för första gången gavs ut, men icke desto mindre är denna version av mänsklighetens möjliga öde skrämmande aktuell. Jag har ofta svårt för historier på vers men detta gillar jag.
Aniara är fantastisk! Och man kommer liksom in i det där med vers, det ser svårare ut än det är.
SvaraRaderaMed Aniara håller jag verkligen med, den har ett bra flyt. Alla historier på vers är däremot inte lika läsarvänliga :-)
Radera