En man som heter Ove av Fredrik Backman
Det händer inte ofta, men ibland får jag tag på böcker som jag verkligen inte orkar ta mig igenom. När det händer är det i princip alltid en bok som lovprisats av alla tänkbara människor och varje gång bestämmer jag att, nej det där med hypade bestsellers är inget för mig. Samma sak den här gången. "En man som heter Ove måste du läsa, det är hysteriskt rolig!", jag vet inte hur många gånger jag hört den frasen. För att inte tala om "Va? Men den är ju jätterolig!" när jag talar om att jag inte klarade av att läsa klart.
Det handlar inte om att den inte är rolig, bitvis skrattade jag faktiskt högt. Det handlar heller inte om att berättelsen inte griper tag i läsaren för det gör den och det finns flera tillfällen jag verkligen känner för (och mot) Ove. Vad det handlar mycket om är språkbruket. Mer exakt handlar det om några små ord som upprepas gång, på gång, på gång, på gång... på gång. Det handlar om det där förklarande "...som man kanske tittar/säger/gör...", "...på samma sätt som...". I nästan Varenda. Jävla. Mening. Jag får aldrig göra mina egna associationer!
Visst kan det vara effektfullt ibland, det kan sätta tonen för det man vill framföra (jmf rubriken från Liftarens Guide till galaxen), i vissa fall är det kanske till och med nödvändigt men något av det värsta jag vet är när författare skriver mig på näsan, och det är så jag känner här. Jag vet inte om vissa författare inte litar på att läsarna förstår eller om det bara är överarbetat, men när det blir för mycket av samma så står jag inte ut.
Vi kan jämföra med Da Vinci-koden. På (max) en sida förklarar Dan Brown att hans protagonist anländer till det berömda museet, passerar den berömda pyramiden, går in genom den berömda entrén, ner för de berömda trapporna och ut på det berömda golvet. Skjut mig!
Nu vill jag inte hävda att En man som heter Ove är lika dåligt skriven som Da Vinci-koden, långt därifrån, men principen är densamma. Jag tycker det är synd för jag är i övrigt ganska förtjust i boken, trots att det inte är min genre. Backman är suverän på att sätta fingret på de där små sakerna som kan göra det så svårt för människor att mötas och det är fascinerande med vilken exakthet en man i min ålder fångar lynnet hos en man i våra fäders ålder, men jag får inte tänka själv och då orkar jag inte läsa. Jag tog mig igenom halva boken men sen sedan gav jag upp, både för min och mina medtrafikanters säkerhet. Jag lyssnade på ljudboken och den där lilla frasen, de där små orden, fick mig till slut att vilja styra bilen rakt in i närmaste bergvägg. Så kan vi faktiskt inte ha det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar