Jag har en dröm

Fåglarna kvittar och katterna leker som tokiga bland de torra (!) löven. Jag sitter lutad mot väggen, med filten om benen och njuter av solen som skiner på näsan. Det är helt fel upplägg för Stephen King men jag njuter! Jag vågar knappt tänka tanken men det känns lite som vår i luften.

Det är inget jag säger högt. Det är bara februari och vi har flertalet bakslag framför oss. Jag sitter bara här och drömmer om solvarma krokus, tulpaner och solvarma gräsmattor. Jag som brukar älska vintern! En riktig vinter... Det finns inget att älska med den regniga, skitiga och mörka så kallade vinter vi nu genomlidit. Den har bara varit deprimerande. Jag som aldrig fryser är genomkall, inte så mycket i kroppen som i själen. En värmande sol och kaskader av färggranna blommor. En doft av hägg och syren. Känner ni hur lockande tanken är?

Idag - när jag sitter här mot söder och läser - är det vår och jag tänker inte vända mig och mot blankisen och snödrivorna runt hörnet. 

Jag skulle inte, jag borde inte men jag kunde inte låta bli

Bokrea är trots allt bokrea och efter många timmars bläddrande och funderande hittade jag 4 böcker jag inte kunde motstå. Förmodligen blir det fler - i morgon blir det shopping hela dagen och vilken boknörd kan gå in i (förbi) en bokhandel och sedan gå därifrån tomhänt?

Med en enkel tulipan älskade Kurt

Det sägs att det man lyssnar på som 14-åring formar hela ens fortsatta musiksmak. Hurvida det är så vet jag inte men jag insåg för ett par veckor sedan att Nirvana Unplugged fotfarande gör mig alldeles lycklig. Jag var 14 år när den skivan släpptes. Jag var 14 år när jag frossade i Heart-shaped box, Pennyroyal tea och Smells like teen spirit. Jag var 14 år när Kurt Cobain gick bort. Kurt Cobain, 14-åriga Hannas stora kärlek.

Grattis på födelsedagen! 

Nirvana och Meat Puppets, MTV Unplugged 1993

Att shoppa eller icke shoppa

Det brukar vara den allvarliga frågan vid bokrea men ska jag vara helt ärlig känner jag inget som helst behov av bokrea-shopping. Kanske är jag sjuk? Kanske är utbudet hos de nätbutiker jag lusläst så uruselt att det inte är värt mina surt förvärvade pengar? Kanske är jag otroligt less på billiga rea-upplagor av dålig kvalitet? Kanske är jag inte (och detta är nog det mest oroande!) inte på shoppinghumör? Det vore riktigt illa!

Grattis på 200-årsdagen Charles Dickens!

Denna dag påminner mig om att jag känner Dickens mest genom Dan Simmons Drood och att jag läst alldeles för lite av den store Dickens själv.

Kanske något att utmana mig själv med, när jag väl lyckas avsluta min boktolva.

Äntligen!

 Idag har jag både tid och ork för läsning! Jag vet inte när det hände senast.
Nu ska jag verkligen gräva ner mig i Stephen Kings nyaste, dricka mängder av te och inte flytta mig många meter från soffan på flera timmar. Tre lästa kapitel vittnar om fortsatt underbar läsning.

Boktolva i tretton delar - Richard Matheson

Robert Neville är den sista människan på jorden - men han är inte ensam. En farsot har gjort att resten av mänskligheten - män, kvinnor och barn - har förvandlats till fruktansvärda, nattlevande varelser som törstar efter Roberts blod. 

Detta kan mycket väl vara vampyrböckernas vampyrbok då den sägs ha inspirerat både Stephen King och Anne Rice. Det är svårt att gå in utan förutfattade meningar då jag på TV sett Will Smith i rollen som en väldigt macho Robert Neville. Bokens Robert skiljer sig så markant från filmens och då inte bara genom att han beskrivs som ganska kort, blond och "med ett tyskt utseende" medan Will Smith ju uppenbart ser helt annorlunda ut. Bokens Robert är heller inte lika välutbildad, lika genomgod eller lika macho. Tvärt om framställs han stundom som ganska osympatisk.

Just som människan framställs som mest osympatisk - näst intill vidrig - vänder Matheson på myntet och överöser läsaren med känslor av hopplös ensamhet blandat med en obändig vilja att leva. Jag kan inte annat än förlåta Robert alla hans brister. Vem skulle orka vara så rådig som han i samma läge, när man berövats allt och lite till? 

Denna känsla av total ensamhet är genomgående och det ställs på sin spets vid två tillfällen. Bitvis är ångesten total.

Legend - som är skriven för ca 60 år sedan och utspelar sig i en framtid som nu är dåtid känns inte alls föråldrad. Det beror mycket på att Matheson är sparsam med detaljer. Språket är avskalat och de enda tekniska detaljer vi som läsare bjuds på handlar om den otäcka sjukdomen och hur Roberts söker orsaken till den. Som kemi- och biotekniker måste jag säga att det inte alls stod i vägen för bokens tidlösa framtoning. Matheson har sannerligen skapat ett mästerverk och det håller i många år än.