Det ska vara roligt att läsa

Annika hävdar att hon är en humorbefriad person. Det har jag svårt att tro men jag förstår hennes dilemma, jag har inte heller mycket behållning av den så kallade humor som visas på tv idag. Jag tycker det mesta blir fånigt och pinsamt, speciellt det som skapas av de som anses vara den svenska humoreliten. The Big Bang Theory är humorundantaget hemma hos mig och det beror helt på min stora kärlek till nördar. Förmodligen kan jag hitta fler undantag men i nuläget räcker de utomordentligt söta och intelligenta men ack så tafatta pojkarna gott.

Med böcker är det annorlunda. Förmodligen för att det då inte behöver vara lika lättsmält som på tv. Jag gissar nu förstås men det är en känsla jag har. Är jag helt ute och cyklar får ni skrika till. Humor i böcker är heller inte lika sexfixerad som den på tv. Inget ont om lite sexskämt men det var bara roligt de första tretton gångerna.

Pratar vi humoristiska böcker måste vi nämna Terry Pratchett och hans underbara Discworld. De är perfekt läsning när man behöver en liten pick-me-up, framför allt när man läst ett par och lärt känna karaktärerna. Han driver så skönt med fantasyns klichéer samtidigt som man får sig en ordentlig dos samhällssatir och han gör ingenting utan att vara välinformerad. Intelligens är kul, som jag ju redan har konstaterat! Intelligent humor är rolig utan att uttalat behöva göra sig lustig på någon annans bekostnad.

För stunder då jag är sugen på mer mörk och subtil humor har jag en av min farfars favoriter, Arto Paasillinna. Jag har blivit riktigt besviken någon gång men för det mesta lyckas han få mig att dra på smilbanden. Att någon känner sig nödgad att ta sitt eget liv är aldrig roligt men i Ett kollektivt självmord får vi en varm, rolig och respektfull historia om 40 personer som faktiskt vill ända sitt liv. Det är ingen historia att gapflabba åt men man har svårt inte dra på smilbanden under deras gemensamma resa för att ”hitta en ny mening i livet eller dö”.

En uttråkad slösurfares reflektioner över användandet av fnuttar

Det är ingen nyhet att jag har en stark aversion emot särskrivningar, idag har jag till exempel fått avsmak för ett jobb av den anledningen att rubriken var satt till kulör stylist. Jag gissar att man inte menade färgrann modekoordinatör men det är som sagt bara min misstanke, helt säker kan jag trots allt inte vara.

Hur som helst. Den senaste tiden har jag dock skaffat mig ett större – eller mindre, om vi ska prata storleksmässigt – irritationsobjekt. Allt oftare ser jag mängder av enerverande fnuttar överallt. Accenttecken över e i ordet te till exempel eller komma före bindeord (men, och, eller). Att inte sätta komma före men var något min skolfröken tjatade om lika ofta som att aldrig stavas aldrig med två l. Jag vet att man idag har släppt på reglerna angående kommatering och man får göra lite som man själv tycker men jag kan inte hjälpa det, jag tycker det ser fullständigt urfånigt ut.

Detsamma gäller accenten över e i te. Enligt skrivreglerna får du göra som du vill, skriv te, té eller för all del thé. Whatever floats your boat liksom. Jag kommer dock aldrig förstå varför folk, i synnerhet folk som tycker att stavning är svårt, ska krångla till det när det inte behövs. Ett enkelt te går också att dricka!

Vi har förkortningar för både det ena och det andra, allt för att spara knapptryck när vi skriver men vi tvekar inte att slänga in ett, tre, sju extratecken lite här och var. Alldeles i onödan. Varför då? För att det är snyggt? Urfånigt. Urfånigt, I tell you!

Dagens P.S.
Jag sökte jobbet som kulörstylist trots den särskrivna rubriken. Det verkade helt enkelt för intressant för att låta bli.

Dagens P.S. nr 2
Lite glad blir jag allt när stavningskontrollen felmarkerar té och thé.

Opposites attract

Vad jag borde göra:
Söka ett jobb.
Se en film att recensera.
Recensera och betygsätta filmen.
Vattna blommor.
Dammsuga.

Vad jag gör:
Skriver nonsensblogg (uppenbarligen!)
Chattar på Fejjan.
Slösurfar på Youtube.
Läser bloggar/bok/tidning.
Fönstershoppar mig genom internet.

Är det något jag kan så är det att slösa med min tid!

P.S. 23.04: Jag vattnade i alla fall blommorna tillslut.

Tematrio - Noveller/novellsamlingar

Det var längesen jag skrev en tematrio, dels för att jag inte känt mig hemma i de ämnen som avverkats och dels för att jag inte känt mig hemma i världen. Januari och februari är bara inte min tid.



I Lyrans senaste trio anmodas vi berätta om tre noveller/novellsamlingar vi tycker om. Novellsamlingar är jag, om sanningen ska fram, inte speciellt förtjust i. Det är ytterst sällan en hel samling håller tillräckligt hög klass för att bibehålla mitt intresse men det finns såklart undantagen som bekräftar regeln.

1. Den förskräckliga apan av Stephen King, ur novellsamlingen Skeleton crew
Minns ni de där klassiska leksakerna med cymbaler i händerna? Cymbaler som leksaken spelade på om man drog upp dem med en nyckel i ryggen? Minns ni dem?
En sådan leksak, i form av en flinande apa, har huvudrollen i Kings novell. Den ser ut som en vanlig gammal leksak, tufsig och maläten, inte mycket att hänga i julgranen. Dessutom snurrar uppdragsnyckeln för lätt, hjulverket är trasigt.
Ändå händer det att cymbalerna slår – dang, dang, dang, dang – och det är då det inträffar otäcka saker. Folk dör...
Den förskräckliga apan är en klassisk rysare i stil med de man berättade vid pyjamaspartyn som barn, de som tillhör de allra läskigaste. Få saker skrämmer mig som ondskefulla leksaker och Kings sätt att berätta historien är fenomenalt.

2. Morris papplabyrint av Joe Hill, ur novellsamlingen Vålnader
Morris började inte prata förrän vid fyra års ålder. Många trodde att han var efterbliven, autistisk eller möjligen schizofren, förmodligen stämde inte någon av diagnoserna han fick. Säkert är att han, även när han hittade orden inte använde dem speciellt mycket. Morris sysselsatte sig själv med att bygga jättestora, utbredda och tekniskt komplicerade projekt av LEGO, pappersmuggar och så småningom pappkartonger. Det ena projektet avlöste det andra, ett skydd blev ett slott som blev katakomber. Ingen vet vad som hände med Morris, eller för den delen med Eddie Prior. Det enda kända faktum är att de kröp in i ena änden av Morris labyrint.
Vålnader är en mycket svajig samling men Morris papplabyrint är fruktansvärt bra. Den är mörk och obehaglig men mycket gripande. Jag älskar!

3. Fragile things av Neil Gaiman
Det här är en novellsamling som jag (och det här är likvärdigt med att svära i kyrkan!) inte har läst. Jag fullkomligen älskar Gaiman men av någon outgrundlig anledning har Fragile things fallit genom stolarna vid varje bokbeställning. Hur kan jag inte förstå men om någon undrar vad jag önskar mig i födelsedagspresent (ni vet, när jag fyller 22+) så vet ni det nu. Fragile things!

Men ett bajsbrunt golv är väl snyggt?

Varför, varför ser inte min toalett ut såhär?!

En främmande känlsa

Ja jösses denna långvecka! Jag missar så mycket av världen omkring mig och först idag börjar jag känna mig som människa igen. Som en människa extremt sugen på semlor! Jag vet inte varför, semlor brukar inte vara mina favoriter men passande nog, såhär dagen före fettisdagen, är jag sugen på en semla och en kopp te till min bok.

Jag väntar fortfarande på att den – Främlingen i huset av Sarah Waters – ska suga mig fast. I dagsläget har jag inga som helst problem med att lägga den ifrån mig och så vill jag inte ha mina böcker. Jag vill ha dem så spännande att 1. de nästan vänder blad själva eller 2. att jag knappt vågar vända blad. Såhär långt – inget av de två... Men jag lever på hoppet. Snart bliiir det spännande! Och snart fååår jag en semla! Förutsatt att jag åker och köper den själv förstås.

Lite som att vakna efter en vecka i koma

Nu har jag tagit mig igenom ännu en långvecka på jobbet. Fyra dagar av tolvtimmarspass och totalt 56 timmar hemifrån. Väl hemma kallar sängen och sköna kudden. Jag är totalt ovetandes om världen utanför. Igår kom jag på att jag missat sista biten av inlämningsuppgiften på kursen jag läser. Smart! Den är ju till och med förberedd och nästan klar att lämnas in!

Idag tänkte jag ägna min försummade blogg ett par minuter. Det där med att skriva ett inlägg om dagen fungerar inte så bra när man bara jobbar och sover. Nu ligger jag 5 dagar efter och funderar på om jag ens ska skriva ikapp.

Nej, jag ska nog ta en promenad i solen istället och sen sätta mig i soffan med boken, kanske spela lite Zelda. Det brukar ta hela min lediga vecka att hämta krafter efter långveckan. Jag känner mig som människa igen lagom till det är dags att åka till jobbet igen. Det är kul..! Jag orkar inte prestera mer än nödvändigt idag. Inte göra något i onödan. Man ska akta sig för onödan!