Moskva år 2034. Vi är tillbaka i metron. Denna gången på stationen Sevastopolskaja, i utkanten av det befolkade tunnelsystemet. Man tappat kontakten grannstationerna och sina egna handelskaravaner som vandrat dit. Flera spaningstrojkor försvunnit i tunnlarna. Slutligen skickas en udda duo bestående av den mystiske Hunter och den gamle tågassistenen Homeros ut bakvägen in i Metron och i en kamp mot klockan kämpar de för att rädda Metron mot en okänd farsot.
Metro 2034 är Dmitrij Gluchovskijs andra bok om ett postapokalyptiskt Moskva och människorna som bosatt sig i stadens tunnelbanesystem. Det är en spännande bok med en bra story och Gluchovsijs språk är som vanligt fängslande. Bara ansiktet på omslaget får mig att rysa av obehag och vällust. Även översättningen känns bra. Ändå känns det som om något mycket väsentlig saknas.
Ibland får jag känslan av att boken är ihopslängt för att tjäna kosing på föregångarens succé. Där Metro 2033 ingav en känsla av mystisk, ondska, förtvivlan och nyskapande är Metro 2034 bara blasé. Något som ena stunden är mörkt och skrämmande viftas i nästa ögonblick bort som ett missförstånd. 2033 fick kritik för frånvaron av kvinnliga karaktärer men jag hakar upp mig mer på hur uppföljarens kvinnliga huvudroll framställs. Sasja är en ung kvinna med ett grymt förflutet, som lätt skulle kunnat vara spännande och intressant men som istället används som en kliché vars enda uppgift tycks vara att bli blint förälskad och frälsa den macho hjälten. Metro 2034 börjar med en kittlande känsla av mörker och slutar gåtfullt men däremellan är känns det som årets största klyscha och väldigt lite som den smutsiga postapokalyps jag önskade mig.
